Gasledningen mellan Viborg i Ryssland och Greifswald i Tyskland kommer att löpa genom Östersjön. Dess sträckning påminner inte så lite om kalla krigets järnridå. På ena sidan västmakterna, på andra sidan våra bortglömda och i diktaturen införlivade grannländer.
Enligt uppgifter i SVT:s Aktuellt funderar statsminister Fredrik Reinfeldt - precis som föregående regering - över hur han ska kunna sätta stopp för ledningen. Farhågan är att det rysk-tyska projektet ska få negativa konsekvenser både för miljön och för svensk säkerhet.
Vid sidan av miljöprövningen är en möjlighet, enligt en promemoria från regeringskansliet, att Sverige förbjuder bygget av den nödvändiga plattformen utanför Gotland.
Men frågan är om Sverige vågar utmana Ryssland i form av det mäktiga oljebolaget Gazprom. Dessutom ingår gasledningen redan i EU:s energiförsörjningsplan. Flera europeiska länder har tecknat avtal för att få del av den ryska exporten. Gasledningen ligger i stormakters intresse.
Säkerhet och militarisering i Östersjön diskuteras nu inte bara i Sverige.
Polen och de baltiska staterna är starkt kritiska - deras oro gäller inte minst att Ryssland väntas använda ledningen som en förevändning för att stärka sin marina närvaro i Östersjön.
Men det finns fredligare alternativ. För en tid sedan föreslog bland annat folkrättsprofessor Ove Bring att gasledningen skulle behandlas som en Östersjöangelägenhet och patrulleras gemensamt. Enligt FN-stadgan finns en "plikt att samarbeta" i frågan, påpekade Bring. Han framförde kravet på "en övervakningsregim som inkluderar samtliga Östersjöstater" (DN Debatt 28/11).
Det låter som en god idé. Genom att de miljömässigt mest känsliga områdena undviks, och genom en multilateral lösning, kan gas- exporten äga rum utan att regionens framtid äventyras.
På de villkoren kan Sverige säga ja.