På många platser runt om på den svenska landsbygden försvinner serviceinrättningar såsom bankkontor, affärer och annat. Störst är kanske saknaden efter de lokala poliskontoren, vars tomma lokaler kan ge känslan av övergivenhet och otrygghet – onekligen destruktiva sinnelag i ett samhälle. I en debattartikel i DN (3/3) bekräftar statsminister Stefan Löfven (S) och civilminister Ardalan Shekarabi (S) att många människor i Sverige blir drabbade av ”urbaniseringens starka kraft”, genom att verksamheter flyttar från orten. ”För inte allt för många år sedan jagade folk fogden från bygden, nu slåss man istället för att få behålla sitt skattekontor”, skriver ministrarna, och menar att utvecklingen tär på tilliten och sammanhållningen i Sverige.
Så långt är tanken rätt.
”Vi har nått en punkt då vi behöver stanna upp och fundera över hur vi håller ihop Sverige”, resonerar ministrarna vidare. Äntligen! utropar säkerligen en del av er som bor lantligt till. Hela Sverige skulle väl leva, var det inte så?
Så vad är det regeringen planerar för – fler busslinjer, lägre bensinskatt, snabbare bredbandsutbyggnad eller kanske etableringsstöd till affärsidkare som öppnar för handel på landsbygden?
Nej, vad Löfven och Shekarabi oroar sig över är de statliga myndigheternas placering. Drygt hälften av myndigheterna ligger i Stockholm, trots att ”bara” 30 procent av landets statsanställda jobbar i länet. ”I fråga om statlig service och statlig närvaro i landet har det rått stiltje i åtta långa år, mellan 2006 och 2014” – det vill säga Alliansens tid vid makten. Därför har regeringen gett statskontoret i uppdrag att undersöka hur myndigheter resonerat vid beslut om lokal och regional lokalisering, och om brister upptäcks ”kommer regeringens styrning på den här punkten att förtydligas”.
Det där "äntligen" fastnade lite i halsen nu, va? Ministrarna skriver att det märkligt att ”den här obalansen upplevs som orimlig” och att de därför ”noga” ska ”analysera om det finns myndigheter som har förutsättningar för att bedriva sin verksamhet på andra håll än i Stockholm”.
Sverige står inför betydande utmaningar. Statsministern för Sveriges talan i EU om bland annat flyktingsituationen. Regeringen deklarerade nyligen att den inre gränskontrollen förlängs, samtidigt flyr desperata människor från krig och förtryck över Europas gränser. Omkring 25 000 människor är till exempel strandsatta i Grekland vid Makedoniens gräns. I Sverige har bostadskrisen eskalerat och hur nyanlända ska komma in på arbetsmarknadwn är en uppgift som bör uppta de flesta ministrars tankeverksamhet just nu.
Civilministern har dessutom århundradets regionfråga på sitt bord. I nästa vecka kommer Indelningskommittén att visa upp sin ”nya Sverigekarta”. Uppgifterna som hittills kommit ut har väckt fler frågor än de gett svar.
Det som alltså är märkligt i sammanhanget är Löfvens och Shekarabis verklighetsfrånvända fokus. Är omlokalisering av statliga myndigheter verkligen prioriterat att lägga resurser på just nu? Att myndigheterna fungerar så effektivt som möjligt, är betydligt viktigare.
Om Sverige glider isär, och att många landsbygdsbor känner sig åsidosatta, beror det knappast på att Diskrimineringsombudsmannen, Riksantikvarieämbetet eller Allmänna reklamationsnämnden har säte i Stockholm. Det är riktigt oroväckande att statsministern och civilministern tror att problemet – och lösningen – är så simpel.