Jag hade en guldtia i fickan och tänkte att, det räcker ju. Det gjorde det, men det var precis. Jag hade kommit på att mjölken var slut där hemma och gjorde en avstickare till min lokala Konsumbutik. En liter mjölk, det var det hela köpet. Mycket sällsynta är dessa små inköp, varför jag därför inte var alldeles säker på exakt vad paketet kostade. Nog hade jag bättre koll än Olof Palme 1972, som inte hade en aning, och visste att det handlade om nio någonting kronor.
Ett alldeles för lågt pris, enligt de svenska mjölkbönderna som får 2,65 kronor (Arlas pris) av den där tian. Mjölkpriset har gått stadigt neråt en tid, på ett år handlar det om drygt en krona billigare mjölk. Det talas mjölkkris. I förra veckan anordnades ”Mjölkens dag” i riksdagen där upprörda och uppgivna mjölkbönder träffade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) för att informera honom om det allvarliga läget. ”Jag vill att regeringen tillsätter en mjölkkriskommission för att rädda de svenska mjölkbönderna”, säger riksdagsledamoten Magnus Oscarsson (KD) från Ödeshög som var initiativtagare till dagen.
Det är inte första gången politiker ombeds lägga sig i mjölkprissättningen. Då när Palme avslöjades som lyckligt ovetandes, kom kraven från allmänheten och var det omvända – matpriserna var för höga. Sedan dess tillhör kostnaden för drycken grundkursen i vad en politiker bör veta. 1989 blossade ett politiskt mjökkrig ut när finansminister Kjell-Olof Feldt (S) och folkpartiledaren Bengt Westerberg lanserade förslaget att slopa de dåvarande mjölksubventionerna. Det vore bra för den svenska folkhälsan, sades det från regeringshåll, om vi drack mindre mjölk. Socialdemokrater och folkpartister hade drabbats av mjölkallergi, löd motståndet som gav upphov till stort engagemang. Mejerinäringen lyckades värva Gösta Bohman (M) och Lars Werner (V) till sitt stall och politikerna poserade med mjölkmustasch inför kameran.
Tjugofem år senare är mjölkens pris och hälsoeffekter lika diskuterade, lika infekterade. Alla har en åsikt om mjölk. Dess länge påstådda nyttighet är mer ifrågasatt än någonsin och i höstas blossade debatten om mjölk inte gav starka ben utan motsattsvis benskörhet. Fredrik Strage, krönikör i DN och mjölkdrickare, skrev (7/11) att han numera känner sig farlig och onaturlig när han ber om ett glas mjölk – ”som att be om en cigarett”.
Svensk mjölk är numera del av en internationell marknad, där vi dricker vår inhemska mjölk, exporterar mjölkpulver och importerar yoghurt och ost. Men efterfrågan minskar och sedan Ryssland införde importstopp på EU-tillverkade jordbruksprodukter och Kina minskat sina inköp av mjölkpulver, har priserna sjunkit än mer. Så vad ska då politikerna göra? Vad innebär det att ”rädda de svenska mjölkbönderna” - om man samtidigt är vän av frihandel?
Mjölkbönderna, liksom köttbönder, i Sverige lever under tuffare regler för djurhållning än resten av världen. Därtill kommer höga skatter på diesel, gödsel och energi samt hot om att höja såväl dessa som arbetsgivaravgifterna för unga. Handelskriget mot Ryssland är politiskt orsakat, så tillfällig skadesanering för de drabbade lantbrukarna skulle kunna diskuteras. Mjölken, korna och det öppna landskapet har en särskild ställning i Sverige. Den är inte värd att villkora de öppna handelsgränserna för, men väl värd är för konsumenter och politiker att tänka till innan de handlar.