”Vi lämnar en era och går in i en annan”, uttalade Magdalena Andersson i sitt öppningsanförande under måndagens pressträff.
Det vilade en aura av trygghet över statsministern och oppositionsledaren Ulf Kristersson. Båda underströk att även om de inte höll med varandra om allt stod Sveriges bästa över de sedvanliga ideologiska konflikterna.
Det var den breda mitten när den är som starkast.
Och en ny era går vi sannerligen in i. En era som innebär att Sverige blir som sina europeiska grannar. Där vi sjunger samma utrikespolitiska klagovisor. Där vi tar ställning för gemensamma värden och rustar för att försvara dem, på riktigt.
Gång på gång har det hävdats att neutralitetsprincipen upphörde när Sverige gick med i EU. Men vi bör komma ihåg att när det väl tänt till i Europa har Sverige sällan varit neutralt i ordets rätta bemärkelse. Permittenttrafiken och exporten av järnmalm till Nazityskland är en skamfläck. Trots att vi höll oss utanför gav vi efter diktaturens krav.
Verkligheten är aldrig svartvit. Men det är i krigstid som verkligheten blir lite mer svartvit än vanligt. Då kan neutralitet också bli ett ställningstagande.
Under kalla kriget blev neutraliteten en mental balans mellan öst och väst. Sverige var en demokrati som stod upp för demokratins värden – gärna någonstans utanför Europa. Samtidigt var man undfallande gentemot diktaturen i öst. Ända in på sent 1980-tal hade Socialdemokraterna svårt att erkänna att de baltiska staterna var ockuperade.
Men det är förstås lättare att vara en moralisk stormakt i Vietnam eller Sydafrika, länder som Sverige annars inte har så mycket att göra med. Desto svårare är det på hemmaplan, där engagemanget kan medföra existentiella risker.
Samtidigt skyddade vårt geografiska läge oss. Vi var omgivna av Natoländer. Ansvaret för den gemensamma säkerheten i vårt närområde lades ut på entreprenad.
Nu väntar en nervkittlande och intressant tid. Ingen, inte ens de främsta Natoförespråkarna, har hävdat att anslutningsprocessen eller medlemskapet blir en dans på rosor. Även om Turkiets krav inte var helt väntade kommer hindret förmodligen att överbryggas i sinom tid.
Deltagande i den internationella diplomatin förutsätter att man ibland måste bryta arm med ondskan. Oavsett om man är med Nato eller ej. Det viktigaste är att man då minns var man hör hemma. I Sveriges fall är det den fria världen.