”Vi har många från andra länder som jobbar hos oss. De pratar dålig svenska men är jättebra på städning. Vad de ska göra om de inte får städa, det vet jag inte. Förmodligen blir det att de går tillbaka och börjar jobba svart igen.”
Citat är Pamela Adolfssons, ägare av ett städföretag som har vuxit de senaste åren. I dag har hon 17 anställda.
Hon är inte unik på något sätt, hela branschen har ökat i omfång sedan rutavdraget infördes. Mellan 2011 och 2014 var ökningen 9 procent – per år (Sveriges Radio 18/9). Men i år har något hänt som gjort att ökningen avstannat.
Det som har hänt stavas den rödgröna regeringen som idag presenterar sin höstbudget. I den ingår en kraftig reducering av rut – färre tjänster kommer att ingå och maxbeloppet sänks från 50 000 till 25 000 kronor per år.
Hurra! Bort med pigtjänsterna! Folk kan städa efter sig själva! Vi känner till slagorden. Men verkligheten vittnar om en annan bild. De så kallade pigtjänsterna blev vita, pensions- och sjukpenninggrundade inkomster. Många, framför allt kvinnor, startade egna ofta framgångsrika företag i branschen. Och fler köpte hushållsnära tjänster, eftersom de nu hade råd. Höginkomsttagarna hade det redan innan rut infördes, och kommer att ha det efter sänkningen också.
Regeringen har satt målet EU:s lägsta arbetslöshet 2020. En stor utmaning blir att hitta de enklare jobben, som människor utan eftergymnasial utbildning, arbetslivserfarenhet och/eller flytande svenska kan få. Ruttjänster är exempel på sådana jobb. I dag finns 20 000 av dem och potential finns för ytterligare 16 000, enligt Svenskt Näringsliv. Att dessa 16 000 med regeringens politik stannar vid ett oinfriat tillfälle, och att siffran 20 000 kommer att sjunka, är ingen vild gissning.
Med höjda arbetsgivaravgifter för unga som grädde på moset undrar man hur regeringen tänker – vem ska fixa de lågkvalificerade jobben? Någon hjälp från LO lär de inte få. Att prata lägre ingångslöner är som att svära i kyrkan för folket som huserar i borgen på Norra Bantorget i Stockholm. ”Alltid är det arbetarna som ska betala”, är Karl-Petter Thorwaldsson slagord. Nej, inte arbetarna. Det är de som inte har något jobb som ska klaga – på Thorwaldsson, för att LO-ordföranden inte gör allt i sin makt för att släppa in fler på arbetsmarknaden.
”Alla är oroliga”, säger Pamela Adolfsson i radioreportaget. ”Vi kanske måste varsla.”
Inte heller det är en särskilt vild gissning.