Olle WÀstberg: De trogna vÀljarnas tid Àr förbi

I april 2016 bildade Emmanuel Macron partiet La Republique en Marche.

Årets komet. Emmanuel Macron gör rent hus i den franska politiken.

Årets komet. Emmanuel Macron gör rent hus i den franska politiken.

Foto: Thibault Camus

Ledare2017-06-14 06:00
Detta Àr en ledare. Correns ledarsida Àr borgerlig. Tidningen stÄr fri och obunden frÄn alla partier.

För nĂ„gra veckor sedan blev han vald till president. Partiet blev i söndags Frankrikes överlĂ€gset största parti med egen majoritet i parlamentet. Hur Ă€r sĂ„dant möjligt? Skulle det kunna hĂ€nda i Sverige att ett parti vĂ€xer frĂ„n noll till att bli störst?

Sannolikt inte, med vÄrt starka föreningsliv och lÄnga tradition. Men nÄgot hÄller pÄ att hÀnda med mÀnniskors politiska beteende.

Begreppet ”kĂ€rnvĂ€ljare” – alltsĂ„ sĂ„dana vĂ€ljare som röstar pĂ„ sitt parti i vĂ„tt och torrt – blir allt mindre viktigt. Miljöpartiet, KD och Liberalerna har bara nĂ„gon procent kĂ€rnvĂ€ljare. Sverigedemokraternas och Centerns uppgĂ„ng, liksom de drastiska fallen för Socialdemokraterna och nu senaste Moderaterna, visar att en allt större del av vĂ€ljarkĂ„ren far som flygsand mellan partierna.

De politiska partierna har imploderat som organisationer. Medlemstalen har sjunkit drastiskt. Det i sin tur har inneburit att partierna bÄde blivit mer toppstyrda och mindre representativa för vÀljarkÄren. Det som förut hade inslag av folkrörelser Àr numera snarare valrörelseföretag.

Lojaliteten med partierna minskar. Det Àr lÄngt mindre vanligt att rösta som sina förÀldrar eller efter sin position i samhÀllet. Och lÄngt vanligare Àn tidigare att rösta pÄ olika partier i riksdags- och kommunalval.

Det Ă€r ocksĂ„ lĂ€tt att göra sin röst hörd pĂ„ nĂ€tet. Varför betala medlemsavgift och sitta pĂ„ föreningsmöten, nĂ€r man kan ”gilla” pĂ„ Facebook?

Det har lett till att sjÀlva riktningen i politiken Àr viktigare Àn de konkreta kraven i sakfrÄgor. Jan Björklund har berÀttat om hur han i tonÄren lÀste en bok med alla de politiska partiernas program, jÀmförde och kom fram till Folkpartiet. Det Àr ett sakligt och intellektuellt beteende som knappast alls förekommer lÀngre, nu nÀr politiska stÄndpunkter tumlar runt pÄ nÀtet.

Vissa sakfrÄgor, pÄ senare Är frÀmst instÀllningen till invandring, kan vara avgörande symbolfrÄgor, men frÀmst handlar allt om ifall en politiker och ett parti kan peka ut en riktning för landet. HÀr brister samtliga partier: De har mÀngder med genomarbetade förslag, men knappast nÄgon trovÀrdig vision för framtiden. Ett framgÄngsrikt parti mÄste förmedla framtidstro och optimism.

Dessutom blir personerna allt viktigare. SÄvÀl Emmanuel Macrons En Marche! som den kanadensiske premiÀrministern Justin Trudeaus Liberala parti Àr tydligt socialliberala. De stÄr för jÀmstÀlldhet, sociala reformer och uppmuntran av företagsamhet. Men att de lyckats beror i hög grad pÄ ledarens starka personlighet. I Sverige Àr vi knappast vana vid karismatiska partiledare, men det kommer att bli nödvÀndigt för partier att ha ledare med lyskraft för att kunna vÀxa.

Det franska parlamentsvalet Ă€r uppmuntrande genom att Marine LePens populister mist allt inflytande. Men det innebĂ€r ocksĂ„ en revolutionerande förĂ€ndring genom att de traditionellt största partierna – socialisterna och de konservativa - blivit en spillra av vad de varit. Deras vĂ€ljare brydde sig i stor utstrĂ€ckning inte om att gĂ„ till vallokalerna. Det var samma sak som hĂ€nde med Demokraterna i USA dĂ€r mĂ„nga hellre avstod Ă€n att rösta pĂ„ Hillary Clinton.

SÄ vi kan lÀra oss: Det finns inte lÀngre nÄgra trogna vÀljare.