Wael Ghabro väntar. Han väntar på Sverige. Eller Socialstyrelsen, för att vara exakt. Ghabro väntar på att denna ska godkänna ett papper så att han ska kunna börja praktisera sitt yrke som tandläkare, i vilket han har 23 års erfarenhet från hemlandet Syrien. Han kom till Sverige för två år sedan, har läst och klarat av Svenska för invandrare (SFI) med vårdinriktning. Åtta månader efter att han skickat in sin första ansökan fick han veta att examensbeviset måste kompletteras. Det tog över en månad innan Ghabro hittade ”en vän till en vän till en vän” som kunde ta sig till universitetet i Aleppo – en stad vars tillstånd är välkänt för dem som hänger med i nyhetsflödet. Men Ghabro fick sitt papper och skickade det till Socialstyrelsen. Som ber honom vänta – i ytterligare åtta månader.
”Jag vill jobba – inte ha bidrag. Jag förstår inte varför man inte försöker samordna så att vi kan få jobb inom vården där det behövs folk, hellre än att ge oss bidrag?” säger Wael Ghabro till Svenska Dagbladet (10/11).
Välkommen till Sverige - bidragens och byråkratins högborg! Landet som är generöst i sin flyktingpolitik men som samtidigt inte har en hållbar plan för hur hitkomna människor, många begåvade med eftertraktade utbildningar, ska bli en del av samhället. Och det parti som göds av detta är det som vill stänga gränserna och föra Sverige tillbaka till någon slags romantiserad 50-talsepok som faktiskt aldrig har existerat mer än i Björn Söders (SD) fantasi.
I sitt jultal i Stockholm nylanserade statsminister Stefan Löfven ”det svenska löftet” - en slags variant av den amerikanska drömmen, förmodligen inspirerad av Löfvens vistelse i USA nyligen. Kunskap, trygghet och jämlikhet är grundstenarna för löftet, enligt statsministern. Inga dåliga stenar att bygga ett stabilt samhälle på, inte alls. Men den amerikanska drömmen innehåller mer. Den ger människor möjligheten att växa och skapa sin egen framgång. Om Löfven tror att drömmen, eller löftet, ska baseras på ett generöst bidragssystem är han fel ute.
Men statsministern har nyckeln i sin hand. Han om någon borde kunna övertala LO att rucka på sin väktarroll om den svenska, rigida arbetsrätten och luckra upp las. För att det är nödvändigt. För att integrationen kräver det.
Det rör på sig inom de borgerliga nu, med Centerledaren Annie Lööf i spetsen. Anders Borg (M) vågade inte mucka med fackföreningsrörelsen så länge som han var finansminister, men nu ljuder skällan annorlunda. En smältdegel som USA kräver en jämlik arbetsmarknad öppen för alla att kunna förverkliga drömmen. Om inte personer som Wael Ghabro kan komma i arbete kan vi aldrig bygga en svensk variant av ”the American Dream”. Lyckas Löfven glänta på porten till en flexiblare arbetsmarknad bör Allianspartierna inte vara svårövertalade att följa efter. Mot en ljusare svensk framtid där alla får en chans och ingen lämnas efter. Det vore ett område att komma överens om under det nya året 2015 - börja odla den heliga marken.