I dag har regeringens utrikesdeklaration debatterats i riksdagen. Tydligast och trovärdigast är regeringen i sin ovilja mot ett fullvärdigt Natomedlemskap. Här går också den skarpaste skiljelinjen i kammaren, där samtliga borgerliga partier numera står bakom att Sverige går med i försvarsalliansen. Men utrikesminister Margot Wallström (S) slår fast att ”vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Den förutsätter en aktiv, bred och ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik i kombination med en trovärdig nationell försvarsförmåga”.
Problemen med det uttalandet är ju dels att Sverige inte alls är alliansfritt, dels att vår försvarsförmåga inte är alldeles trovärdig. Det senare skriver till och med försvarsministern under på. Precis som utrikesministern själv påpekar så är EU ”Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena” och ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land”. Var ligger det ”alliansfria” i det?
Därtill tillstår Wallström att ”den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut” är Rysslands agerande där annekteringen av Krim står som det mest flagranta exemplet. Sammantaget ekar regeringens prat om alliansfrihet och säkerheten som denna (om den existerade) skänker Sverige, allt mer tomt.
Hög svansföring håller även utrikesministern i Sveriges försvar för ”fred och frihet i Europa” och refererar till stödet till Frankrike efter terrordådet i Paris. ”Vi var bland de första att svara på Frankrikes begäran, och det svenska stödet är bland de större”. Ja, Sverige stöttar Frankrikes kamp mot terrororganisationen IS genom transportflyg och avlastning för fredsbevarande trupper i Mali. Men några Jas Gripen, som oppositionen ville skicka, blev det inte. När beskedet kom i december hävdade regeringen att det nämnda stödet var gott nog. Senare framkom att det var ekonomiska orsaker som låg bakom – något som fransmännen kan komma att hålla i minnet om Sverige blir angripet i framtiden och vädjar om EU-ländernas stöd.
Frånsett den stundande folkomröstningen i Storbritannien, där Sverige kunnat kosta på sig en mer tydlig support för att britterna ska stanna i unionen, är flyktingfrågan just nu EU:s viktigaste. Här är det viktigt att regeringen är tydlig och formuleringen ”med 60 miljoner människor på flykt kan vi inte ha en situation där vissa länder köper filtar medan andra investerar i taggtråd”, är deklarationens skarpaste.
Oppositionen har med rätta kritiserat regeringen för att vara alltför inriktad på FN. Det nämns bara på några rader i utrikesdeklarationen, men Sveriges politiska ledning är för närvarande väldigt fokuserad på kandidaturen till säkerhetsrådet. Sverige har visserligen en välbehövlig röst i sammanhanget, samtidigt är FN en tämligen urvattnad organisation (det blir så när alla ska med) och UD lägger tid, kraft och pengar på att resa världen runt och fjäska för diktaturer för att vinna deras röst. Om vårt engagemang är så efterfrågat som Wallström påstår, borde rösterna komma ändå – utan att vi sväljer vår stolthet. Sveriges engagemang för frihet och mänskliga rättigheter står inte och faller med platsen i säkerhetsrådet. Regeringen behöver bara läsa sin egen utrikesdeklaration för att förstå det.