Inte konstigt att Turkiets premiärminister c strålade vid måndagens toppmöte i Bryssel om flyktingsituationen. Fast enligt Davutoğlu handlade mötet inte bara om migranternas öden, utan också om Turkiets – i EU-frågan. ”Vi är redo att arbeta med EU, vi är till och med redo att gå med i EU”, sade premiärministern inför mötet med unionens 28 stats- och regeringschefer (SvD 8/3).
Turkiets vilja att bli en del av EU är inga nyheter. Tvärtom har landet förhandlat om medlemskap sedan 2005 (ansökte om medlemskap i EG redan 1987). Men EU har bromsat – av goda skäl. Landet lever inte upp till kraven som unionen ställer på sina medlemsländer, främst mänskliga fri- och rättigheter. Ett annat krav är att Turkiet erkänner Cypern. På senaste tiden har situationen för turkisk media blivit hårdare och pressfriheten är kraftigt inskränkt.
I nuläget har dock EU-ledarna inte mycket att sätta emot Turkiet, som sitter med trumf på hand. På grund av sitt geografiska läge är landet inkörsport till Europa för de flyktingar som kommer från Syrien och även från Nordafrika. Nu vill EU ha en stor tjänst av Turkiet, nämligen att landet agerar gränsvakt och förhindrar att flyktingar sätter sig i båtar över Medelhavet till Grekland.
Överenskommelsen, som Davutoğlu och Tysklands förbundskansler Angela Merkel förhandlat fram under småtimmarna, innebär att alla migranter som nekats asyl i EU ska skickas tillbaka till Turkiet. Turkarnas villkor är då att EU tar emot en syrier för varje tillbakaskickad migrant. Inför mötet var det sagt att Turkiet skulle tilldelas 3 miljarder euro för besväret. Men när Davutoğlu dök upp i Bryssel hade han en hel lista med krav med sig. Pengarna skulle till exempel dubbleras. Därtill vill Turkiet att landets medborgare ska slippa ansöka om visum för resor in i unionen samt att medlemsförhandlingarna kommer igång igen.
Statsminister Stefan Löfven (S) var förstås också med på Brysselmötet, men tycks inte ha mycket att säga. Han välkomnar avtalet eftersom det kan sätta stopp för de farliga båtresorna över Medelhavet och ger ”en ordnad migration från Turkiet”.
Hur ordnad den blir, och om dödsresorna på havet upphör, återstår att se. Om avtalet med EU innebär att människor kan söka asyl i EU från Turkiet, är det en framgång. Då kan smugglingen över Medelhavet få ett slut. Men Löfven nämner ingenting om att Turkiet är en bekymmersam ”partner” eller att problemet med fördelningen av flyktingar ännu inte har fått en lösning. Som statsminister för EU:s främsta mottagarland tycker man att Löfven skulle ha lite mer auktoritet i rösten. Istället verkar han bara vara en kostym i mängden.
Avtalet sätter EU i en obehaglig beroendesits till Turkiet, som sväller av självförtroende. Förutom att det är svårt att se hur överenskommelsen ska efterlevas i verkligheten, löser den ingenting av EU:s inhemska meningsskiljaktigheter. Ungerns taggtrådsanvändande premiärminister Victor Orbán vägrar exempelvis att acceptera att alla EU-länder ska ta emot flyktingar från turkiska läger. Han vill inte ens vara en del av det redan fattade EU-beslutet att dela upp 160 000 asylsökande mellan sig.
Bristen på solidaritet inom unionen gör sig hela tiden påmind, och där kan inte Turkiet komma till undsättning. Så länge den frågan inte är löst, kommer krisen att fortsätta inom EU.