Medan regeringsansvaret försvagat Socialdemokraterna och Miljöpartiet, tycks den nya oppositionsrollen stärka Allianspartierna. Inte minst som just allians. Det kan visserligen verka lättare för de borgerliga som ”bara” behöver fortsätta på en under åtta år utstakad väg framåt, medan regeringen vill vända om, svänga vänster och markera ut en ny bana. Men det är något mer med Alliansen.
Delvis handlar det kanske om de nya talespersonerna. Av de fyra som i går presenterade den gemensamma skuggbudgeten är bara Erik Ullenhag (FP) före detta minister. Centerns Emil Källström och KD:s Jakob Forssmed är nya ansikten utåt och sköter sig med bravur. Anna Kinberg Batra (M) är förvisso ett känt namn, inte minst sedan hon flerfaldigt nominerats att ta över som moderatledare. Kinberg Batra sköter sig fint, men är ännu inte vald. Beroende på hur det går i budgetomröstningen – faller den rödgröna budgeten kommer det att utlösa en regeringskris – blir Fredrik Reinfeldts omedelbara avgångsbesked ett ämne för diskussion. Reinfeldt och Borg hade kunnat stå som det stabila alternativet till ett rödgrönt fiasko, men vare sig den förre statsministern eller hans finansminister hade lusten att sätta sig i riksdagsopposition och vänta. Vilket på sätt och vis är förståeligt.
Så frågan är hur sugen hela Alliansen är på ett nyval, med tanke på den frånvarande frontfiguren Reinfeldt. De borgerliga bekräftade även i går att de inte ämnar ”bryta ut” delar av regeringsbudgeten och fälla dem, utan fälla den praxis som de rödgröna i opposition bröt mot 2012. Alliansen är alltså inte ute efter hämnd, utan budgetarna ska bedömas som helheter. Det är ett klokt beslut, politiskt men förmodligen också strategiskt.
Sorgligt nog är det SD som avgör hur striden slutar. Men också tungan på vågen är kluven, Sverigedemokraterna står utan Jimmie Åkesson. Vill partiet gå till nyval med Mattias Karlsson som ledare? Politiskt är det nog hugget som stucket för SD om regeringens eller Alliansens budget får råda. Båda lägger lika mycket pengar på migration och integration – SD:s måttstock på vilken sida partiet skulle välja. I övrigt finns saker i vardera budgeten som SD både gillar och ogillar. Sänkt skatt för pensionärer, rätt till heltid för offentliganställda och höjd a-kassa har SD gemensamt med regeringen. Förnyad kärnkraft och bibehållna skattenivåer för dem som arbetar delar SD med Alliansen.
Huvudkonflikten mellan regeringen och Alliansen finns således kvar och har konkretiserats till ungefär 15 miljarder kronor. Så mycket skiljer de båda budgetarna åt och det är Magdalena Andersson som står för de större fiolerna, uppbackad av en vänsterkör som skaffat sig mer inflytande än de fått mandat för av väljarna. Alliansens tillväxt står mot rödgröna skattehöjningar, sysselsättningsmål (350 000 nya jobb) mot arbetslöshetsmål (lägst i EU 2020), rörelse (på vägen och i luften) mot stillastående (varken Förbifart Stockholm eller Bromma flygplats).
Antalet som tycker att skiljelinjerna i svensk politik är suddiga har förmodligen krympt. Synd att de inte tydligare framställdes före valet. Bra är att det bäddar för en innovationsinriktad och modig oppositionspolitik.