På flykt undan ansvar för skolans misslyckande

Regeringens beställningsutredning gör mer skada än nytta.

Regeringsutredaren Björn Åstrand och utbildningsminister Anna Ekström.

Regeringsutredaren Björn Åstrand och utbildningsminister Anna Ekström.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledare2020-04-28 18:17
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

”Det här är döden för valfriheten i den svenska skolan”. Hårda ord, men inte utan täckning från Moderaternas skolpolitiska talesperson Kristina Axén Olin (DN 27/4). Hennes kritik mot regeringens utredare Björn Åstrand, som i måndags överlämnade sin luta på 800 sidor till utbildningsminister Anna Ekström (S), är berättigad. 

Åstrands uppdrag var att presentera förslag på åtgärder som kan öka likvärdigheten och minska segregationen i skolsystemet. Föga förvånande levererande han ett beställningsverk helt i sina partipolitiska herrars ideologiska anda. Staten ska med ett batteri av krångliga kollektivistiska tvångsmetoder beskära föräldrarnas möjligheter att välja läroanstalt åt sina barn. 

Detta för att motverka ojämlikheten att elever med socio-ekonomiskt fördelaktig familjebakgrund tenderar att fylla klassrummen i de bästa skolorna. Föräldrar, ofta högutbildade, som påpassligt ställt sin avkomma i tidig kö till attraktiva skolor kan glömma att få någon förtur som idag. Kötid blir ett förbjudet urvalskriterium. 

Istället ska en ransonerande myndighetsbyråkrati genom bland annat lottning och kvotering skaka fram en allsidigare elevsammansättning från olika samhällsskikt i skolbänkarna.

Ja, men låter inte det ganska vettigt ändå? Kan tyckas, om man ogillar valfrihet, egenmakt och individualism. Som vänner av socialism och tungfotade konformistiska lösningar brukar. 

Därmed icke sagt att segregationen och den bristande likvärdigheten är något att ta lätt på. Tvärtom, det är djupt allvarliga saker. När utbildningsväsendet fungerar illa, befäster det orättvisa, antiliberala strukturer som släcker människors livschanser och gör samhället fattigare, enfaldigare och trångsyntare. 

Svensk skola är generellt ett bedrövligt misslyckade. Klassisk bildning har länge varit nedvärderad och satt på undantag. Lärarkårens status och auktoritet har sjunkit under isen, jämfört med hur det var på de gamla hederliga läroverkens tid. Stök, bråk, flum och oreda har blivit förskräckande utbrett. Det är ett oerhört svek mot barnen, givetvis särskilt mot dem där inte hemmet och privatkretsen kan utgöra en kompenserande motvikt. 

Den regeringssanktionerade utredningsprodukt som nu föreligger är i grunden en flykt undan ansvar, en blott alltför typisk politisk skenmanöver som utan att göra något åt den reella problematiken bara gör ont värre. 

Moderaterna har rätt. Det bekymmersamma är inte valfriheten eller vilka barn som går i vilka skolor i vilka områden. Skandalen är att det finns för många dåliga skolor, oförmögna till det kompensatoriska uppdraget att ge eleverna vingar att lyfta sig över segregerande skrankor och nå vidare horisonter. Varför måste det vara så?