På många arbetsplatser runt om i Sverige ses det som en närmast självklarhet att de anställda är fackanslutna, med i ”klubben”. Deras intressen på arbetsplatsen ska ombesörjas och idén med facket är att detta görs bäst kollektivt. Fler är starkare än en, och så vidare.
Ofta är det fackliga utbudet på en arbetsplats kraftigt begränsat. Inom många branscher har ett fackförbund i stort sett monopol på de anställdas engagemang. Kommunal, LO:s största fackförbund, regerar mer eller mindre ohotat bland barnskötare, omsorgspersonal och andra arbetsgrupper inom den stora kommunala sektorn. En annan sådan monopolställning åtnjuter Stefan Löfvens gamla förbund IF Metall inom industrin.
Jag har en liberalt sinnad vän som jag trodde aldrig skulle drömma om att gå med i ett LO-förbund. Emellertid överraskade vännen mig genom att berätta om sitt forna medlemskap i just IF Metall. Det var när denne under en kortare period arbetade på Volvo. Första dagen på arbetsplatsen klargjorde ”gubbarna” att i facket skulle man vara med. Så var det bara. Novisen lydde.
Några som inte lydde och gav efter för Metalls påtryckningar är Mattias Gellerstedt och Markus Eriksson som arbetar på Fredriksons verkstads AB i Vadstena. Tidigare i höstas varslade företaget 25 personer och då uppsöktes de två icke anslutna operatörerna av facket. ”Fackklubbens ordförande sa till oss att om vi inte blir medlemmar kommer facket att kräva att vi sätts upp på turordningslistan för dem som ska bli uppsagda och att det kommer att vara ett krav till företaget från deras sida”, berättade Gellerstedt för Corren (17/10). Hotet från fackordförande var således: gå med eller bli av med jobbet.
Förhandlingarna på Fredriksons är nu avklarade och vare sig Gellerstedt eller Eriksson förlorade anställningen. Men vem vet hur det hade gått om inte Corren skrivit om och tagit upp saken med Håkan Bergenhav, ordförande IF Metall i Östergötland (fackklubbsordföranden på Fredriksons, Fredrik Fagrell, ville inte kommentera). Bergenhav säger att hot inte är en acceptabel metod att värva medlemmar. Facket ska ha sökt upp Gellerstedt och Eriksson för att förklara ”vilka konsekvenser det kan ha att inte vara ansluten”. Och ”facket kan inte representera ickemedlemmar”.
Det finns en rätt skarp gräns mellan att inte representera någon och att kräva att denna ska upp på ”avskedslistan”. Det luktar unken maktmetod lång väg.
Så varför vill inte alla vara med i facket? Jag vet inte vilka skäl Gellerstedt och Eriksson har. Men jag vet att vi har föreningsfrihet i Sverige. Och att IF Metall har satt som prioriterad uppgift att ha ”fortsatt samverkan med Socialdemokraterna för en regeringspolitik byggd på våra gemensamma grundvärderingar”. Liksom att ”höja organisationsgraden” - som nu sjunkit till 82 (!) procent, enligt förbundet. Ett liberalt sinnelag och/eller en ovilja att skänka skattade pengar till Socialdemokraterna (i LO:s fall) är alltså skäl nog. Alla vill inte vara fackligt anslutna. Det enskilda beslutet bör respekteras av samtliga parter på arbetsmarknaden. Dessutom, på en arbetsmarknad där den svenska modellen är gängse metod, är LO-fackens direktkoppling till S inget mindre än ett demokratiskt problem!