Vad har brittiska partiet Ukip, franska Nationella fronten, italienska Lega Nord, ungerska Fidesz och Jobbik, grekiska Gyllene Gryning och Sverigedemokraterna gemensamt med Vladimir Putin? Svaret är ett starkt EU-motstånd. Fler europeiska partier kan läggas till motståndslistan, såsom de grekiska valvinnarna Syriza som just nu är ute på Europaturné och träffar unionens företrädare. Stela leenden och formella handskakningar står på agendan. För Alexis Tsipras och Yanis Varoufakis är folkvald premiärminister respektive finansminister, och de som ledarna för EU liksom Europeiska centralbanken och IMF har att förhandla med.
Syriza är ett vänsterparti, men har inga problem att slå sig i slang med högerpopulister. Det har man tydligt visat i valet av regeringspartner – Anel (Oberoende greker). Huvudsaken är inte ideologi eller ens ekonomi. Motståndet till den europeiska gemenskapen står över allt. I Kreml är man inte knusslig, en motståndare till EU – och USA – är en vän till Moskva. Det har även ryktats om att Ryssland kan tänka sig bistå Grekland ekonomiskt i kampen mot den europeiska trojkan. Tidigare har en rysk bank lånat ut pengar till Front Nationals verksamhet (DN 2/2).
Detta sätter förstås press på långivarna att inte vara för hård mot den nya grekiska regeringen vad gäller återbetalningar och nya nödlån. Och ger en förklaring till president Barack Obamas uppmaning till EU-länderna att inte ”klämma mer och mer” ur en lidande befolkning (grekerna).
Än så länge står förbundskansler Angela Merkel pall – hon står främst till svars inför den tyska befolkningen, vars skattepengar går förlorade om Greklands skulder skrivs av. Men även på hemmafronten pressas Merkel från såväl vänsterhåll som av den EU-kritiska högern.
Putin har mycket att vinna på att agera herde för den EU-fientliga skocken. Presidenten är emot en stark europeisk union, som jämte USA är det största hindret för Ryssland att åter bli den stormakt Putin så hett trånar efter. Stödet till ryssinvaderade Ukraina gör EU till en synnerligen obekväm granne samtidigt som dess invärtes antagonister blir mer attraktiva för den ryske presidenten att alliera sig med. Att dessa ömsom hetsar mot muslimer, ömsom judar och majoriteten är öppet rasistiska bekymrar inte Putin. Det är samma strömningar han utnyttjar i kriget mot Ukraina – där finns ryssar att ”försvara”. Presidentens nationalistiska agenda slår an en sträng i politiska ledare som Marine le Pen, Viktor Orban och Frank Franz. Putin lockar högerextremerna med etnisk och religiös homogenitet och vänsterpartierna med sovjetromantik och antikapitalism. Principlösheten är inte att ta miste på. Ett moder Ryssland som sol i ett euroasiatiskt universum är Putins enda ledstjärna.
Polariseringen i Europa är skrämmande. Nationalismen och de fascistoida ansatserna gödda av den ekonomiska krisen ger ekon från förr. Obamas eftergivenhet till Grekland kan inte tillåtas spilla över på inställningen till stödet för Ukraina. Landets strävan mot unionen får inte svikas under pressen från en Putinstödd mobilisering av extremister i Europa.