Via ett tips fick reportrar på Ekot reda på att en särskild grupp inom Stockholmspolisen för ett hemligt register över tusentals kvinnor som anmält att de blivit misshandlade. Registret ska ha uppförts och fyllts på under tio års tid och innehåller inte bara namn och anmälan. Poliserna ska även godtyckligt ha bedömt kvinnorna genom antecknade kommentarer. ”Mytoman”, ”psykiskt instabil” och ”knepig” är formuleringar som enligt Ekot finns i registret. Annan information som finns i det så kallade kvinnoregistret är personhistorik, religion och etniskt ursprung.
Datainspektionen har nu inlett en granskning av saken för att avgöra huruvida registret är lagligt eller ej. Expertisens uttalanden pekar åt det senare. Allmänhetens och politikens reaktioner har också varit starka. För att inte tala om de kvinnor, vars namn och uppgifter finns i registret, som Ekots reportrar varit i kontakt med. Ett tragiskt exempel är en kvinna som inte bara själv stod med utan även hennes båda söner, varav den ena för en tid sedan tog sitt liv, fanns registrerade. Hon förstod inte vad barnen hade med hennes misshandelsanmälan mot en man att göra.
Tankarna går förstås till det så kallade romregistret, där personer som dömts för eller var misstänkta för brott registrerats utifrån sin etniska bakgrund. Men också deras familjer, barn och släktingar infördes. Avslöjandet om Skånepolisens registrering av romer ligger bara ett drygt år tillbaka i tiden. Det registret befanns olagligt av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och personerna i det har rätt till skadestånd.
Vad gäller att föra register över personuppgifter är det en oerhört delikat verksamhet. Det får helt enkelt inte göras hur som helst. Men naturligtvis ska det begäras att polisen kan reglerna på sina fem fingrar och inte begår övertramp. Om inte annat kan man tycka att organisationen, efter Skånedebaclet förra året, borde ha lärt sig sin läxa. Så tycks dock inte vara fallet.
Överordnade inom polisen, såsom nytillträdde länspolismästaren i Stockholm Mats Löfving, tidigare i Östergötland, ber oss komma ihåg det goda syftet med registreringen: Att hjälpa brottsutsatta kvinnor. Men de kränkande kommentarerna och subjektiva bedömningarna gjorda av enskilda poliser är mycket svåra att urskilja som ”hjälp”. Besvärande uppgifter som tyder på att de har lett till motsatsen, har däremot framkommit.
Självklart måste polisen i sitt brottsutredande och förebyggande arbete kunna använda sig av register över olagliga handlingar och vilka som begått dessa. Ett register över brottsoffer och därtill olämpliga bedömningar och irrelevanta fakta om dem, som kan komma att få negativ inverkan för kommande anmälningar eller kontakter, står dock i i bjärt motsats till detta. Kvinnoförakt eller inte. Förakt för offren och förringande av det brott de utsatts för är det hursomhelst.
Gång på gång när man läser reportaget om Stockholmspolisens kvinnoregister hamnar man i samma frågeställning: varför har man registrerat offren och inte gärningsmännen? Den frågan har ingen ännu lyckats svara tillfredsställande på.