Den ryske autokraten var stolt och stursk den 18 mars i år. Då annekterades Krim formellt och blev en del av Ryssland. Europa stod till synes handfallet, propagandan om att Ryssland minsann bara räddade sina minoriteter från ukrainska fascister smög sin in även i svensk media. Det talades om att fler delar snart skulle falla, stora delar av Ukraina är ju faktiskt rysktalande. Och Rysslands imperieambitioner verkade inte sluta där, även våra baltiska grannar, Polen och andra före detta införlivade i Sovjetunionen hade Putins ögon på sig.
Många oroade sig med rätta över att Europeiska Unionen inte kunde agera kraftfullare. En av EUs absolut största framgångar har varit att locka till sig många av före detta kommunistdiktaturerna i Europa och att lotsa in dem i marknadsekonomi och demokrati. När det nu blev skarpt läge kunde det därför ses som att Rysslands annektering av Krim var ett stort misslyckande som tydde på EU;s svaghet.
Däri har man fel. EU är inte en militär makt, dess främsta vapen ligger i universella värderingar om människors fri- och rättigheter samt ett system som skyddar dessa. Det var för att få ta del av dessa rättigheter som människorna på Majdan störtade president Janukovytj. Och resultatet? Igår skrev Ukraina, tillsammans med Moldavien och Georgien under ett associationsavtal med EU, precis det som Janukovytj vägrat. En historisk seger och av Putins ambition att tvinga in forna Sovjetstater i sin nyfascistiska union verkar det bara bli en tumme. Georgien invaderades som bekant 2008 för sin vilja att närma sig väst och Nato. Nu tar de dock steget, om än på ett annat och bättre sätt.
I Kreml sitter en allt mer ensam och decimerad Vladimir Putin och varnar för ”allvarliga konsekvenser”. Kommer den internationella skolgårdens buse att inse att ingen vill leka med honom, trots att han är bäst på att slåss?