I dag är dagen då extra val tidigast kunde utlysas. Alliansen synade Stefan Löfvens kort och höjde insatserna inför ännu en valrörelse (den tredje på ett år – bevare oss). Få utanför riksdagen var glada åt det. En tung invändning kom från bland andra LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Så Stefan Löfven ändrade sig. Igen.
Nu slipper vi extra valet – tack och lov. Istället har en politisk deal, högtidligt kallad Decemberöverenskommelsen, trätt i kraft. Denna innebär att
1. Den statsministerkandidat som samlar stöd från den största partikonstellationen ska släppas fram
2. En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget
3. Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga
4. Samarbete och samtal ska ske gällande försvars- och säkerhetspolitiken, pensionssystemet samt energiområdet
Överenskommelsen gäller från och med regeringens vårproposition 2015 fram till 2022.
Punkterna 1, 3 och 4 är i sin ordning. Den sistnämnda hade gärna fått utökas till även bostadspolitik och arbetsmarknads/integrationspolitik. Problemet är otalet partier i överenskommelsen – om i stort sett alla är med finns få kvar att klaga. Sverigedemokraternas vågmästarroll krymper, men partiets oppositionsroll stärks. Jonas Sjöstedt på länk från utlandet var förstås helnöjd. Vänsterpartiet kommer att kunna vara troget sin själ som oppositionsparti samtidigt som det får påverka framtida budgetar som regeringen lägger fram. För utan V har S-MP-regeringen färre mandat än Alliansen. Guld, Sjöstedt!
Problematiken ligger i den andra punkten, att oppositionen lägger ner sina röster vid risk för en minoritetsregerings budgetfall. Partier som röstar för sin egen politik är inte konstiga, men motsatsen är det. Häri ligger Löfvens största seger. Alliansen har förbundit sig att inte rösta borgerligt om risken föreligger att SD också gör det. Emellertid gäller detta ”bara” budgetomröstningar. I andra står regeringen alltjämt under hotet att fällas av Alliansen + SD, såvida den inte söker stöd hos endera parten.
Regeringens framtid är således fortfarande oviss. Största frågetecknet står statsministern för. Hittills har ingenting blivit som han först utlovat. Extra val var enda utvägen, nu ställs det in. Hade det blivit av skulle S gå till val med MP med sin gemensamma budget. Sedan inte. Eller något mittemellan. När Löfven annonserade extra valet i början av december var det slut med utsträckta händer till Alliansen. Senare bjöd S in till diskussioner i alla fall. Löfven tänkte minsann aldrig regera på de borgerligas budget. Nu gör han det ändå. När veligheten påpekas, viftar Löfven bort det som trams. Det duger inte. Kritik ska bemötas sakligt, särskilt när den är befogad. Löfvens första kvartal som statsminister har varit osedvanligt tramsigt.
Vi har just haft minnesstunder för dem som omkom i tsunamin. I Sydostasien har ett ännu malaysiskt flygplan försvunnit, i Italien började en färja brinna i går. Om en katastrof eller säkerhetspolitisk kris drabbar Sverige – är Löfven ledaren som fattar de avgörande besluten och står fast vid dem även när vinden ändrar riktning? Inte mycket har tytt på det. Istället har statsministern agerat snarstucket, ängsligt och argt. Det är oroande.