Från och med 1 juni försvinner möjligheten att ansöka om vårdnadsbidrag i Linköpings kommun. Förslaget är knappast någon bomb. De rödgröna partierna har alltid varit emot reformen, och inom Alliansen har Folkpartiet varit motståndare. Att FP nu gör gemensam sak med S och MP i den gemensamma koalitionen är alltså varken konstigt eller upprörande.
Familjer som har bidraget idag får ha det kvar men - som kommunalråd Jakob Björneke förtjänstfullt uttryckte det - "brevlådan" för nya ansökningar tas bort.
Enda partiet som egentligen varit odelat för vårdnadsbidraget är KD, som förtvivlat försöker spela ut valfrihetskortet för att hålla liv i frågan. Men borttagandet av ett månadsbidrag på 3 000 kronor innebär knappast att föräldrar inte kan vara hemma med sina barn till skolåldern, om de så önskar. De hushåll som ekonomiskt klarar att en förälder (företrädesvis mamman) är hemma med det knappa tillskottet, fixar förmodligen det även utan kommunalt bistånd. Och varför ska kommunen, även en så välmående som Linköping, subventionera hemmavarande istället för arbete?
För att en dagisplats frestar på den kommunala budgeten mycket mer än vårdnadsbidraget? Förvisso. Förutsättningen är dock att båda föräldrarna arbetar, annars blir det ingen barnomsorg (mer än 15 timmars allmän förskola per vecka från 3 års ålder).
Dessutom har vårdnadsbidraget gett inlåsningseffekter för framför allt invandrade kvinnor i Sverige. Ett alibi för dem att inte söka sig ut i arbetslivet, och alla sociala fördelar som det medför. Ur det perspektivet är vårdnadsbidraget, även om det självfallet aldrig var tanken, en reform för kontraintegration. Det har vårt land inte råd att stödja. Därför är det rätt av Linköpings politiska ledning att slopa bidraget.
Vill Folkpartiet gynna valfriheten (och plåstra om KD lite på såren), borde Karin Granbom Ellison och Co uppmuntra alternativ i barnomsorgen. Det behövs, inte minst om fler föräldrar ska välja arbetslivet framför hemmalivet.