P-pillrets historia tar avstamp i början av förra seklet. 1916 öppnade Margaret Sanger USA:s första klinik för födelsekontroll. Sanger (1879-1966) var sjuksköterska och för tiden mycket radikal i sina åsikter för sexualupplysning och preventivmedel. Hon såg många kvinnor lida, skadas och dö av oönskade graviditeter som de på olika sätt försökte avsluta. Naturligtvis stötte hon på motstånd, hon satt i fängelse och levde en tid i exil för sina politiska ställningstaganden och gärningar.
Sanger hade även mindre trevliga åsikter om tvångssterilisering av människor med ”icke önskvärda anlag”. Men det är för sina insatser för kvinnors kontroll över den egna kroppen som hon är ihågkommen. Tillsammans med Katharine McCormick, en förmögen filantrop, drev hon på framställningen av det första p-pillret.
Det godkändes i USA 1960 och därefter över Atlanten och till Sverige.
Det lilla pillret innebar en revolution för kvinnors sexuella frihet och makt över sina liv. I dess spår kom också kampen för fri abort. Femtio år senare har pillret, som numera finns i olika sorter, ungefär hundra miljoner användare i världen. Över fyrtio procent av svenska kvinnor i åldern 15-24 år får det utskrivet, inte bara i preventivmedelssyfte utan även för att lindra besvär vid mens och ägglossning.
Men användningen bland unga kvinnor minskar nu. Sedan 2006 har uttaget av p-piller reducerats med sex procent, enligt Socialstyrelsens läkemedelsregister. En anledning är rädslan för biverkningar. Det finns risker med p-piller, har man anlag för blodpropp eller annan hjärtkärlsjukdom kan risken att drabbas öka. En del upplever också att de mår dåligt av preventivmedlet, humörsvängningar, viktuppgång och minskad sexlust hör till de vanliga symptomen. Få vetenskapliga studier finns dock som visar på och undersöker dessa samband. Likväl är de vanligaste skälen för att man slutar med pillren.
”Upplevda biverkningar gör att kvinnor slutar, ibland tvärt, och blir oplanerat gravida eller väljer mindre säkra metoder. Vi tror inte att det är så vanligt med humörbiverkningar som man tror”, säger Marie Bixo, professor i obstetrik och gynekologi. En studie har inletts där 300 kvinnor, bland annat från Linköping, får äta antingen p-piller eller placebo och under tre månader skatta hur de mår. ”Många kvinnor mår dåligt någon gång i livet. Det är väldigt lätt att skylla det på hormoner”, enligt Bixo som ser allvarligt på den minskade användningen av p-piller, främst på grund av de redan höga aborttalen (SVT 30/10).
Aborter är inte riskfria projekt och ökade oönskade graviditeter vore inte en lyckad utveckling. Läkemedelsverket slår fast att nyttan av p-pillren överväger riskerna, men rekommendationerna har inte avsedd verkan. Målet är förstås inte att alla kvinnor ska knapra p-piller, men att många avstår på grund av omotiverad rädsla eller mytbildning är ett problem. Särskilt som alternativet förmodligen innebär än större risker. Precis som när människor undviker att äta frukt och grönt på grund av irrationell oro för gifter, eller räds tekniska evolutionära framsteg till följd av ovetenskapligt påstådda faror. Därför är p-pillerstudien, som kommer att pågå under två år, välkommen. Villfarelse bör med vetenskap beivras.