För ett drygt år sedan var den dominerande uppfattningen att Brasilien fått arrangera VM vid helt fel tillfälle. Visserligen gick landet framåt, de ekonomiska kurvorna pekade uppåt, demokratin är konsoliderad och både den före detta presidenten Lula och nuvarande president Dilma Rousseff är pragmatiska socialdemokrater som har undvikit den auktoritära socialismens fälla som fångat många andra länder på kontinenten. Men korruptionen lamslår det brasilianska samhället och har gjort att denna VM-turnering är den överlägset dyraste i historien. Att renovera Maracana-stadion har kostat mer än det kostade att bygga Allianz Arena i München från grunden. Men det var inte bara därför många ansåg detta vara fel tidpunkt för ett VM i Brasilien.
Landet hade nämligen sitt sämsta landslag någonsin, sett till FIFA-rankningen förra året. Man hade nått plats 22, en bottenplacering för landet. Confederations Cup, ”för-VM”, ändrade på allt. Turneringen kantades av våldsamma protester med flera dödsfall som följd. Men ju längre Brasilien gick i turnering, desto mindre blev protesterna. Till slut stod de där som segrare och landslagets gnista tändes på nytt. Kanske är det därför protesterna lyst med sin frånvaro under turneringen, eftersom folket förväntat sig stordåd. Miraklen uteblev, även om laget med viss möda krånglade sig vidare till semifinal. Så här i efterhand hade brasilianarna nog hellre sett att det aldrig skett.
Det är presidentval i Brasilien i oktober. Hade landslaget tagit det där sjätte guldet och krönt Maracana-stadion med den framgång brasilianarna tycker arenan är värd efter den snöpliga hybrisförlusten 1950 hade Dilma Rousseff troligen suttit säkert. Då hade miljardinvesteringarna varit värda varenda krona. Korruptionen, den eftersatta infrastrukturen och de undermåliga välfärdssatsningarna hade man kunnat se mellan fingrarna för. Men nu gick allt snett. Laget verkade paralyserat av rädsla, de grät efter snart sagt varje match. Så mycket att bilder spreds på de utslagna spelarna efter förlusten mot Tyskland som egentligen kom från vinsten mot Colombia. Kan reaktionen efter seger och förlust se så lika ut är det något som inte står rätt till. Laget kollapsade under trycket från en hel nation. Nu lär inte det politiska styret i landet kollapsa, men troligt är att det i alla fall byts ut. Rousseff ärvde VM från föregångaren Lula, men hon har misslyckats med att bryta korruptionen och vanskötseln av de allmänna medlen i landet.
Som så många andra före dem såg Brasilien VM som chansen att ta steget fullt ut på den globala arenan. Frågan är om det någonsin lyckats. Varken OS i Aten, Sochi eller Bejing har varit några direkta propagandasegrar för sina respektive nationer, i många fall snarare tvärtom. Kanske är det en av få läxor politiken kan lära från idrotten: högmod går före fall.