Under våren har SVT:s serie “Vem mördade svenska skolan?” skapat debatt. Serien lyfter flera problem med den svenska skolan, men kommer inte fram till något konkret svar på frågan. Slutsatsen blir att det är många faktorer som har bidragit till “flumskolan”.
En aspekt som saknas både i tv-serien och den allmänna debatten om skolan är den ideologiska och kulturella grunden till disciplin-problemen i svensk skola. Svensk kultur är starkt präglad av individualism. Moral och hierarki ses i främsta hand som något negativt och förtryckande. Ett stort eget ansvar läggs i stället på individen. Det förhållningssättet återspeglas självklart också i skolans värld.
Det är enkelt att pålysa bristen på disciplin och att skolan är för slapp. Men en annan sida av myntet är att skolan med sitt överdrivna fokus på “eget arbete” och “eget ansvar” egentligen kastar ut eleverna ur fågelboet innan de kan flyga. Eleverna curlas alltför mycket och alltför lite på en och samma gång.
Bakgrunden är en kombination av många saker: Rädslan för lydnad och disciplin som en reaktion på 1930-talet och nazismen, arvet från bondesamhället där man behövde bli vuxen tidigt, en stark individualism importerad från USA. Individualiteten uppmuntras så pass tidigt i barnens liv att de behöver klara sig själva innan de egentligen är redo.
Kritiken mot lärarutbildningen speglar detta otyg i kulturen. Lärarna uppmuntras att bejaka självständigt tänkande och arbete. Den mentaliteten tar de senare med sig till skolorna. Avsikten är god. Idén om att behandla barnen som vuxna med eget ansvar bygger på en god tanke om respekt. Tyvärr fungerar det inte i praktiken. Respekten kan vara där trots att avståndet mellan lärare och elever behöver bli större.
Den största svårigheten med denna mentalitet uppstår dessutom i mötet med elever från andra kulturer än den svenska. De flesta andra kulturer i världen har en större åtskillnad mellan barn och vuxna, där barn förväntas respektera vuxna på ett annat sätt än i Sverige. En “men vad tänker du själv”-kultur kommer för dessa elever uppfattats som brist på vuxet ledarskap och leder i värsta fall till en Flugornas Herre-situation i klassrummet.
Oavsett elevernas bakgrund är förståelsen för den extrema individualismen en nyckel till att ta itu med de problem som har mördat skolan. Blir både universitet, lärare och föräldrar mer medvetna om att barnen tvingas ut på djupt vatten för tidigt kan vuxenvärlden återigen ta ett större kliv in i barnens liv. Det är en förutsättning för att ge barnen det som krävs för att de ska bli självständiga personer och goda medborgare.
Edel Irén Lappin är ledarskribent vid Svenska nyhetsbyrån