Punkt nummer fyra i Januariöverenskommelsen, Jöken av årgång 2019, lyder:
”En omfattande skattereform genomförs. Reformen ska öka sysselsättningen och antalet arbetande timmar med sänkt skatt på jobb och företagande, bidra till att klimat och miljömål nås ...”
Av ren självbevarelsedrift specificerades inte något år när en sådan reform skulle kunna vara på plats. Det är dock dags att öppet erkänna att det saknas möjligheter för att bygga detta drömslott.
Skälen är flera:
1. ”Århundradets skattereform” som sjösattes av Socialdemokraterna och Folkpartiet under tidigt 1990-tal hade aldrig blivit verklighet utan den breda krismedvetenhet som existerade då. Sverige var en höginflationsekonomi med ständiga devalveringar i bagaget. Skattesystemet var ett enda stort smörgåsbord av möjligheter till skatteplanering. Ruttet, löd betyget.
Den krismedvetenheten existerar inte i dag. Dessutom är dagens skattesystem långt ifrån så illa som 1980-talets var.
2. Alla avtalsslutande parter vet att varje skattereform överlever maximalt en mandatperiod. Dels kan det bli ett maktskifte, dels är frestelsen hos varje parti stor att i en valrörelse lansera egna skattelöften.
Nedmonteringen av ”Århundrandets skattereform” inleddes av Göran Persson 1995 i med införandet av den ”tillfälliga” värnskatten. Det tog 25 år att skrota denna ”tillfälliga” skatt på utbildning och övertid. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar var i alla fall med och monterade ner den gamla skattereformen.
3. Skattefrågor är oerhört viktiga i en högskattestat som den svenska. Enskilda partier kan därför inte lämna walk over på detta sakområde, utan måste helt enkelt ha en egen skatteprofil, för att framstå som ett trovärdigt alternativ för väljarna.
Det råder en hyfsad konsensus bland nationalekonomer om hur ett optimalt skattesystem kan byggas. Platt skatt eller kraftigt slopad statlig inkomstskatt på jobb är en byggsten. Skillnaden mellan den högsta marginalskatten och kapitalskatten skulle försvinna. Därmed kan de så kallade 3:12-reglerna skrotas, som nu används för skatteplanering.
En annan byggsten är höjd fastighetsskatt. Men vilket parti med självbevarelsedrift – förutom Vänstern – vågar kräva detta i en valrörelse? Protesterna mot den gamla fastighetsskatten var det närmaste Sverige har kommit ett folkligt skatteuppror, sedan Astrid Lindgrens Pomperipossa-protest 1976, mot en 102-procentig inkomstskatt.
Nej, finansminister Magdalena Andersson med flera, dags att tala klarspråk med väljarna. Drömmen om en skattereform kommer inte att bli verklighet.