Vladimir Lenin lär en gång ha sagt ”Det finns decennier där ingenting händer och det finns veckor där decennier händer”.
Det är svårt att inte tänka på den gamle röde revolutionärens ord i dessa dagar.
Finland fattade i går det avgörande beslutet att ansöka om Nato-medlemskap.
Och den svenska socialdemokratiska partitoppen sa ett slutgiltigt ja till den transatlantiska försvarsalliansen.
I dag väntas regeringen fatta ett beslut.
Så har början till slutet för den 200 år långa militära alliansfriheten formellt inletts.
Visst var de tvära dragen under de där becksvarta dagarna i mars motsägelsefulla och ofta förvirrande. Ena dagen stod den krångliga lagstiftningen i vägen för vapenexport. Andra dagen fick svenska folket lära sig vad ”pansarskott” är. Ena dagen skulle vi inte vara ett stort mottagarland för flyktingar. Andra dagen öppnade vi våra hjärtan, denna gång på riktigt.
Och visst kan man önska mer ödmjukhet av försvarsminister Peter Hultqvist (S), när han gick från att hota med avgång ifall ett svensk Nato-medlemskap blev verklighet till att plötsligt mena att inget annat vore mer ansvarsfullt.
Allt detta kan vi dock lägga bakom oss och konstatera att när historia skrivs bjuder varje dag på nya lärdomar. Det viktigaste är att makthavarna har ork och mod att omvärdera sina ståndpunkter när den krassa verkligheten kräver det.
Sverige har tagit ett avgörande steg för att stärka vårt lands säkerhet. Vi uppvisar likväl solidaritet gentemot våra grannländer och engagemang för det transatlantiska samarbetet, där vi självklart hör hemma.
Tids nog kommer vi kunna ytterligare fördjupa den gemensamma försvarsplaneringen nordisk-baltiska grannar emellan. Tillsammans med USA, Storbritannien och Frankrike är de våra viktigaste allierade. Så stärks säkerheten i norra Europa.
När riksdagspartierna presenterade sin säkerhetspolitiska analys i fredags valde Moderaternas utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att citera Karin Boye. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger”. Symboliken kan knappast bli tydligare. Socialdemokraternas omvärdering av sin utrikes- och säkerhetspolitiska hållning var en uppgörelse med en del av partiets själ.
Boyes klassiska dikt slutar så här:
”…då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen”.
För ja, visst är det tilliten till de närmaste som utgör grunden för våra gemensamma värden.