Nästan oavsett var man befinner sig på den politiska skalan så finns en politisk skapelseberättelse som börjar med socialdemokratin – och som slutar i ett svek.
Långt in i borgerliga kretsar finns en respekt för den ursprungliga socialdemokratin, som kämpande för demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. En arbetarrörelse med bildningsideal, som krävde respekt för de många och omtanke om de utsatta.
Sedan fick Socialdemokraterna makten och korrumperades, blev förvaltande och lojala med en växande byråkrati, lastade ökande skattepålagor på folket, och sedan kom några riktigt galna år med Olof Palme och löntagarfonder som skulle socialisera näringslivet.
Vilhelm Moberg sammanfattade syrligt denna socialdemokratiska ideologi i två punkter: att ta makten, och behålla den.
Vi kan kalla denna skapelseberättelse: Socialdemokratin som svek sina ideal. Den kan kompletteras med en mer sentida variant: Socialdemokratin som svek sina väljare.
I denna version försökte Socialdemokraterna poppa till sig för att attrahera akademiska storstadsväljare genom att driva rättighetsfrågor för kvinnor, homosexuella och etniska minoriteter. Strategin blev dock så framgångsrik att partiet inte längre ville veta av manliga väljare i orter som slutar med -fors, -bruk och -hammar. De sågs som oupplysta och bakåtsträvande. Lena Anderssons folkhemsallegori ”Sveas son” är en läsvärd skildring på detta tema.
Socialdemokraterna själva anser också att partiet svikit någonstans på vägen. Teknokratiska högersossar saknar den administrativa kompetens som respekterades också av motståndarna. Greiderska klasskampsromantiker drömmer sig tillbaka till rekordårens ständigt växande statliga löfteskatalog. Vanliga kommunalråd saknar forna decenniers opinionssiffror som vanligtvis gav dem egen majoritet.
Inte ens den mest lojale partigängare (med möjligt undantag för Aftonbladets Anders Lindberg) skulle lyfta fram Stefan Löfven och hans regering som kulmen på en progressiv rörelses stadiga framåtskridande.
Länge lyckades socialdemokratin hämta styrka ur sin mytiska historia av forna stordåd, som liksom alla myter är baserad på högst selektiva delar av sanningen. Numera tycks dock historien ha hunnit ikapp. Sveken har tagit överhanden.
När Stefan Löfven idag äntrar talarstolen 50 år efter att Olof Palme höll sitt första Almedalstal vilar den historiska jämförelsen tung på hans axlar. Få lär minnas vad han sade. Det var det första. För det andra har socialdemokratin alltid varit bättre förr.
Mattias Svensson