Vad hjälper det att vinna kungariket om själen förloras på kuppen? Den frågan är det nog många svenska socialdemokrater som grubblar på dessa dagar.
Regeringsmakten har man, men till priset av att tvingas agera likt en stand-in för den spruckna borgerliga Alliansen och driva liberal reformpolitik på centrala områden medan opinionssiffrorna stadigt sjunker och SD håller på att segla förbi som största parti.
Inte mycket inspiration är heller att hämta internationellt. Den djupa förtroendekrisen är gemensam för socialdemokratin i alla Europas kärnländer. I Tyskland, Frankrike och Italien hackar partierna på tomgång, tappar sympatisörer i drivor och vet varken ut eller in längre.
Storbritannien ska vi bara inte tala om. Där har drömmarna om ny socialistisk skördetid pulveriserats under Labours förkrossande valnederlag i torsdags, det värsta bakslaget i mannaminne.
Om 70-talsnostalgiska S-aktivister i Sverige sett ett hägrande ljus i Jeremy Corbyns radikala kurs är det svaret på det egna partiets problematiska situation rimligen helt släckt.
Labours program lockade med en föräldrafri röd julaftonsfest som morgondagen inte existerade: massiva skattehöjningar, förstatliganden av det mesta som rörde sig i ekonomin, löntagarfonder och ett gränslöst spenderande av offentliga medel.
Detta utlovade vilda vänsterkalas spetsades med Corbyns ökända böjelser för diverse extremistiska Israelfientliga organisationer som Hamas och Hizbollah, välgrundade anklagelser om att ha släppt loss antisemitiska stämningar i Labour och en häpnadsväckande oförmåga att begripligt förklara sin inställning till Brexit, det spörsmål som totalt dominerat Storbritanniens politiska liv.
Resultatet var en hejdundrande seger för Tories, inte sedan Margaret Thatcher sopade golvet med Labour 1983 har de konservativa upplevt en sådan triumf. Knockouten på socialisterna innebär dock knappast denna gång någon brittisk återfödelse av det snitt Thatcher levererade. Snarare motsatsen.
Boris Johnsons urstarka mandat att slutgiltigt få Brexit avklarat hotar att göra Storbritannien till en svagare europeisk nation, rent av med följd att såväl Skottland som Nordirland separerar. Johnson har också dragit stora skaror traditionella arbetarklassväljare till ett Tories vilket inrikespolitiskt påminner det statsinterventionistiska, liberalt reformovilliga parti som fanns innan Thatcher tog över rodret och förändrade spelplanen.
Någon ideologisk glädjeinjektion från de brittiska öarna torde därför inte heller den frihetligt orienterade svenska högerflanken kunna räkna med.