Tatueringar har blivit vanliga. På bilden kristdemokraternas Ebba Busch.
Det syns på stan att det är sommar. Det visas mycket hud – och massor av tatueringar.
Det är drakar på vader. Ordspråk på armar. Hjärtan på svankar. Det klättrar oförklarliga mönster på halsar och lår.
Det verkar nästan mer vanligt att ha en tatuering än att inte ha det.
Alla kroppar med bläck visar hur inställningen till tatueringar har förändrats på en generation. Under stora delar av 1900-talet gick det knappt att få ett jobb som tatuerad, berättade Sveriges första yrkesutövande tatuerare Ove "Doc Forest" Skog i ett lyssningsvärt sommar i P1 (2016).
Lyckligtvis har inställningen ändrats sedan dess.
Den gamla fördomen var att bara råbarkade sjömän, prostituerade och kriminella var tatuerade, konstaterade "Doc Forest". Skälet? Att de var vana vid smärta, sa han.
Det lär dock finnas ytterligare en anledning att tatueringar har varit vanliga i den här typen av grupper. Den är att tatueringar historiskt i västvärlden har använts för att signalera utanförskap i förhållande till majoriteten.
Nu är det nästan tvärtom. Den som saknar tatuering är avvikaren. Hur har det blivit så här?
Teorierna är många. En är att i takt med att allt fler inte jobbar med kroppen, utan har stillasittande arbeten, behöver man göra något för att den ska bli verklig. Och ett sätt att ge kroppen mening är att tatuera den. En sympatisk konsekvens av det här är att tatueringar har utvecklats till ett sätt att hedra och minnas händelser och människor, exempelvis ett barns födelse.
En annan förklaring är att en tatuering är något kul att prata om. Det kan vara ett sätt för en person att göra sig mer intressant.
Men samtidigt som tatueringar har blivit en social grej – ett samtalsämne och en symbol för tillhörighet – står de ibland för en del som inte bör uppmuntras.
Den brittiske socialläkaren Anthony Daniels är en som har lyft fram hur tatueringar kan vara ett uttryck för antisocialt beteende. Den som tatuerar sig stort och fult signalerar otillräknelighet.
"En tatuering skvallrar ofta om att bäraren, åtminstone då han eller hon lät göra tatueringen, saknade vad som skulle kunna kallas en kronologisk livssyn", sammanfattade ledarskribenten Mathias Bred det i en tidlöst text och fortsatte.
"Med det menas att den tatuerade inte inser att det kommer en morgondag och att det som känns snyggt och häftigt för stunden kanske ser fult och löjligt ut om tio år. Kanske är det också det sambandet som får många av oss att tycka att tatueringar ser otäcka ut. Vi gör medvetet eller omedvetet en koppling mellan tatueringar och våldsamt eller oansvarigt beteende."
Det här tar oss också tillbaka till varför en del lär välja att tatuera sig i dag – för att bli lite tuffare. För att de framstår som mindre brydda över morgondagen och se lite farligare ut, i alla fall i sina egna ögon.
De här drivkrafterna är dock inte några som bygger ett gott samhälle. Det finns inget skimmer över att strunta i morgondagen och ha en låg tröskel för våld.
Så även om många av tatueringarna som syns i sommarsolen har goda drivkrafter bakom sig gäller det inte alla. En del tatueringar är inte en symbol för en överlagd frigörelse eller gjorda för att hedra ett minne – i stället står de för en romantisering av att skita i morgondagen och dra pannan i baren.
Det här gör att stora och fula tatueringar förblir skrämmande.