Den senaste tidens terrordåd uppmärksammades i samtliga partiledares anföranden. I synnerhet de brutala morden i Paris, vilka terrororganisationen al-Qaida i går tog på sig ansvaret för. I går kom också satirtidningen Charlie Hebdos första nummer ut efter attentatet och det blev rusning efter exemplaren som tryckts upp i flera miljoner. I Sveriges riksdag var man överens om att fördöma terrorn, värna demokratin och öppenheten som den hotar. Alla utom ett parti. Sverigedemokraternas Mattias Karlsson uttryckte avsky mot dåden, men passade även på att ge islam skulden.
Karlsson gav uttryck för den mer rättframma retorik som SD antagit under hans ledning. Björn Söder har tidigare gett exempel på den hårdare framtoningen när han skildrade partiets syn på vem som är och inte är svensk. I söndagens Agenda angav riksdagsledamoten Richard Jomshof, som förmodas ta över som partisekreterare efter Söder, islam som gemensam nämnare för vår tids terrorattentat. Islam är problemet, fastslog Jomshof.
Det tål att påminna Karlsson, Söder, Jomshof och alla andra som sätter terrorstämpeln på en religion och dess utövare, att fundamentalism är farlig vilken tro eller ideologi den än är sprungen ur. Buddhism brukar ses som en pacifistisk religion. I Burma, där en konflikt mellan buddhister och en muslimsk minoritet pågår, utför buddhistiska extremister terrorattacker och bestialiskt våld. De allra flesta som bekänner sig till buddhismen är naturligtvis fredliga. Detsamma gäller muslimer.
Farligast blir extremismen när den inkräktar på vårt sätt att leva. Onsdagens debatt i riksdagen påminde oss om det, och blev ett uttryck för vår demokrati. Partiledarna tycktes ovanligt hjärtliga när de tackade varandra. Samtidigt höll de inte igen i replikskiftena. Efter höstens politiska debacle och frånvarande sakdiskussion, kändes bataljen uppfriskande. Av decemberöverenskommelsen märktes inte mycket, frånsett SD:s envisa anklagande om Alliansens undfallenhet. Kritiken var främst riktad mot nyvalda Anna Kinberg Batra. Moderatledaren vek dock inte en tum utan passade på att tacka Gustav Fridolin (MP) för gott samarbete i migrationsöverenskommelsen.
Frånsett Karlssons slutledning att ”volymerna är anledningen till att människor inte kommer i jobb”, fördes integrationsfrågan på ett sakligt sätt. Övriga partiledare var överens om att det handlar om jobb och bostäder. Statsminister Stefan Löfven (S) tillade att Sverige behöver bli bättre på validering av nyanländas utbildning, så de snabbare kan komma i arbete och utgöra den resurs vi så väl behöver. Det var ett viktigt klargörande. SD kändes utanför, inte för att Karlsson uteslöts på något sätt, utan för att han helt enkelt inte pratade om samma sak som de andra.
Frågan om ett svenskt Natomedlemskap, eller snarare Allianskravet om en utredning av saken, gick som en annan röd tråd genom partiledardebatten – främst ledd av Jonas Sjöstedt (V) och Jan Björklund (FP). Inspirerade av helgens Folk och Försvarkonferens i Sälen. Den diskussionen, och andra, lär fortsätta.
Vive le débat politique!