I årtionde efter årtionde handlade den politiska striden i Sverige om tre kommandohöjder.
Jobben, välfärden, ekonomin.
De etablerade partierna, varav de flesta existerat sedan den svenska demokratins begynnelse kunde spelreglerna utan- och innantill.
Men så klampade Sverigedemokraterna in och vände upp och ner på tillvaron. Etablissemanget tvingades plötsligt ta ställning till frågor som aldrig ställts i det offentliga Sverige.
Vem är svensk? Vad är nationens roll i en globaliserad värld? Hotas verkligen svenska traditioner av massinvandring och en kosmopolitisk liberal elit?
Socialdemokraterna och Moderaterna hade inga svar.
I den nyutkomna ”Segra eller dö” (Mondial) beskriver Expressens reporter David Baas SD:s och den nationella rörelsens resa från ölstinna skinskallefester till politikens finrum. Det är ett gediget journalistarbete, där Baas däribland tagit del av interna mejlkonversationer och vittnesmål från privata sammankomster.
Det finns två röda trådar i berättelsen.
Den ena är att idéerna som präglade de högernationalistiska grupperingarna på 80- och 90-talen har bestått. Det vill säga: tron att nationen står över individen, misstron mot eliten (judarna) och hatet mot invandrarna (muslimerna).
Det går dessutom inte att dra skarpa gränser mellan de olika grupperingarna. Baas drar en rak parallell mellan den fascistiske ideologen Per Engdahl (1909–94), nationalsocialisterna i Vitt ariskt motstånd, Bevara Sverige svenskt som grundade SD och 2010-talets internetkrigare.
När SD:s chefsideolog Mattias Karlsson efter riksdagsvalet 2018 skrev ett argt Facebookinlägg där han förkunnade att ”den existentiella kampen om vår kulturs och nations överlevnad” är en strid på liv och död menade han det på blodigaste allvar.
Den andra tråden ringlar ut i frågeställningen: varför lyckades just SD? Det var nämligen många som gjorde anspråk på ledarskapet i kampen för ett ”svenskt” Sverige. Alla ifrån nynazister med våld som enda politisk metod till kostymbepansrade universitetspojkar som förläst sig på franska reaktionära 1970-talstänkare.
Ingen förblev relevant. Svenskarnas parti gick i graven, Nordiska motståndsrörelsen förblev ett ständigt åtlöje och ingen brydde sig om Mattias Karlssons satsning på tankesmedjan Oikos.
Samtidigt åt Jimmie Åkesson köttbullar med Ebba Busch.
Baas lämnar inga direkta svar på den andra frågan. Samtidigt pekar han på en för etablissemanget känslig punkt.
De senaste åren har etablerade partier tvingats ta sig an den värderingsbaserade politiken. Problemen i invandringens kölvatten blev för påtagliga för att ignorera.
Migrationskrisen 2015 blev ett formativt moment. Dåvarande statsminister Stefan Löfven tvärvände från ”Mitt Europa bygger inga murar” till ”Sverige behöver ett andrum”.
Bredvid stod Åsa Romson och snyftade.
Samtidigt gjorde Moderaterna diskret upp med Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-arv.
Mitt i allt detta har den nationalistiska rörelsens idéer, med SD som fanbärare, stått pall. Trots de ständiga motvindarna fortsatte opinionssiffrorna sakta men säkert klättra uppåt.
När riksdagsledamoten Richard Jomshof i måndags Twitterspekulerade om att svenskarna är ett ”ursprungsfolk” som ”förvägras rätten till sitt eget land”, är det inte ett eko från svunna tiders stöveltramp. Det är en samtida röst, som inte ändrat sin grundinställning i frågan sedan Gustaf Ekström, Waffen SS-frivillig, satt i partistyrelsen. De tyckte så då och de tycker så nu.
Skillnaden är att på den tiden var de en del av den bruna myllan som skreksjöng till Vit aggression, brände bilar och misshandlade invandrare.
I dag nosar de på regeringsmakten.