Tre timmars ”grillning” i parlamentet är vad varje ny EU-kommissionär genomgår innan de formellt godkänds. Svenska Cecilia Malmström (FP) sprang det verbala gatloppet för en knapp månad sedan och passerade som handelskommissionär. Vid utfrågningen fick hon bland annat redovisa sina planer om det tilltänkta frihandelsavtalet mellan EU och USA, bemöta kritik och farhågor kring detsamma. Efter utskottsutfrågningarna tar sedan hela parlamentet ställning till Kommissionen som ett lag.
Tänk om en liknande procedur förekom i Sverige när en regering ska bildas! Såsom gången ser ut i dag röstar riksdagen om statsministern – en ny formalitet införd efter valet 2010. Stefan Löfven är alltså den första statsminister som genom omröstning godkänts av de folkvalda riksdagsledamöterna. Sedan talmannen klargjort vilka partier som ska ingå i regeringen, är det upp till statsministern att välja de enskilda ministrarna. Presentationen av dessa är således lite som GB:s lansering av nya glassorter: gapa och svälj. Fast även i det sammanhanget brukar någon form av smaktest föregå valet om vilka som ska upptas i ordinarie sortiment.
Om den nu sittande rödgröna regeringen fått genomgå någon form av utfrågning av riksdagsledamöterna hade vi kanske fått veta lite mer om de enskilda ministrarnas bakgrunder, meriter och framtida planer för sin tid vid makten. Kanske hade då tilltänkta miljöminister Åsa Romson mer ingående fått förklara sitt motstånd till människors rörelseförmåga i vårt stora, glesbefolkade land. Romson har ju, efter valet, visat sig oresonligt illvillig till att norrlänningar ska kunna flyga till Stockholm. Eller att utsocknes ska kunna ta sig innanför huvudstadens tullar såvida de inte gör det via spårbunden trafik. Kanske hade också några frågor om Romsons egen boendesituation i en miljövidrig husbåt i nämnda innerstad kommit upp.
Kanske hade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) fått ett par spörsmål om såväl statens som sin egen aktieportfölj. Då hade förmodligen den gröne biologens intressen i Investor, huvudägare i Saab och Aleris, framkommit. Säkerligen hade den skavande paradoxen i att vara pacifistisk och vinstfientlig miljöpartist och samtidigt inneha aktier i såväl krigsmaterialtillverkare som välfärdsföretag lagts på bordet.
Möjligen hade också Mehmet Kaplans (MP) syn på svenska ungdomar som åker utomlands för att bli jihadister dissekerats lite mer noggrant. Ett tillfälle för såväl ledamöter från andra partier som för Kaplan själv att bringa klarhet i den sörja av påståenden och tillbakataganden om islamism, IS-krigare och skuldbeläggning som cirkulerat sedan bostadsministern tillträdde.
Kanhända skulle riksdagen, om den fick tillfälle, då göra det som Europaparlamentet har möjlighet att göra: fälla Kommissionen/regeringen. Sända budskapet till Löfven att göra en bättre hemläxa om sina ministrar. Göra ministrarna, inte minst de gröna som inte har någon regeringserfarenhet, varse att granskning kommer med jobbet. Kanske hade någon uppfattats som otillräcklig för sitt uppdrag. Och någon bättre lämpad fått chansen.