Många kommuner krymper i takt med urbaniseringen, i dag har var fjärde kommun i Sverige färre än 10 000 invånare. För Östergötland gäller det för 6 av 13 kommuner: Ödeshög, Vadstena, Boxholm, Kinda, Ydre och Valdemarsvik. Problemet med en liten befolkning är att det ofta blir svårare för kommunerna att klara sina välfärds- och myndighetsuppdrag och samhällsservice, inte minst om den krympande befolkningen dessutom blir äldre. Det är den ökända demografiska utmaningen!
Olika förslag för att möta problemet har framkommit. Sammanslagning av mindre kommuner, eller med större kommuner, är ett sådant. Detta brukar dock mötas av förnärmat motstånd av såväl politiker som medborgare i de aktuella småkommunerna. Frågan äger mycket prestige och det skulle av vissa betraktas som ett enormt nederlag om den egna lilla kommunen ”försvann” upp i en större. Ändå tror 63 procent av landets kommunalråd att vi kommer att få se sammanslagningar inom en tioårsperiod (Dagens Samhälle).
Tre forskare vid Linköpings universitet har tittat närmare på småkommunsproblemet och de alternativ som
yfts fram för att anta utmaningarna. I sin rapport ”Strategier för att möta småkommunernas utmaningar” (SNS Analys nr 26) poängterar
forskarna Gissur Erlandsson, Josefina Syssner och Jörgen Ödalen att det inte finns ett gemensamt småkommunproblem och därmed inte heller en ”one size fits all”-lösning.
Sammanslagning av kommuner kan, förutom prestigen, skada ”bykänslan” och närdemokratin i den lilla kommunen. Nya inomkommunala konflikter kan dessutom uppstå när två eller tre kommuner slår sina påsar ihop. I glesbefolkade regioner som Jämtland eller Norrbotten har kommuner enorma geografiska ytor, då är nyttan mycket tveksam med att slå samman dem. Avstånden blir bara ännu större, också relativt i jämförelse med befolkningstal och skatteunderlag.
Ett känt alternativ, som brukar lyftas fram när kommunalråd vill bestrida idén om sammanslagning, är kommunal samverkan. Det finns klara fördelar med samverkan, såsom effektivare användning av skattemedel genom att samarbeta om administrativa system och offentliga tjänster. Om kommunerna samverkar istället för att slås ihop slipper de även de negativa konsekvenserna av hopslagning (och har fortfarande den dubbla uppsättningen kommunstyren).
Ett tredje alternativ är så kallad asymmetrisk uppgiftsfördelning, det vill säga att mindre kommuner fråntas/befrias från vissa ansvarsområden. Alla medborgare ska kunna förvänta sig samma service var än i landet man bor, men det behöver inte nödvändigtvis vara den egna kommunen som tillhandahåller den. Denna teknik är en följd av det ekonomiska utjämningssystemet där starkare kommuner känner sig förfördelade.
Risken med en asymmetrisk uppgiftsfördelning är att Sveriges 290 kommuner delas upp i ”ett A- respektive B-lag”. Det kan orsaka svårigheter att rekrytera politiker och tjänstemän till B-laget, som dessutom blir inkräktat gällande sitt kommunala självstyre med den här metoden, menar Linköpingsforskarna. Man kan dessutom fråga sig hur pass mycket bättre för ”kommunalrådssjälvkänslan” det är att leda en B-kommun istället för att slås samman till en stark A-kommun?
Det finns alltså oönskade sidoeffekter förknippade med samtliga tre alternativ (sammanslagning, samverkan och asymmetrisk uppgiftsfördelning). Därför menar LiU-forskarna att ett fjärde alternativ för småkommuner är värt att beakta: en aktiv och medveten anpassningspolitik. Exempel på anpassning är administrativt och servicesamarbete kommuner emellan, men även nedläggning av byskolor, koncentrera äldreomsorg till större enheter samt upphöra med verksamhet som kommunen inte är vid lag bunden att utföra som öppen förskola eller viss kulturverksamhet. Man anpassar helt enkelt de kommunala göromålen efter det minskade befolkningstalet. Det är viktigt, enligt forskarna, att påpeka att anpassningspolitik inte är detsamma som nedskärningspolitik. Utan det ställer krav på nytänkande och andra sätt att uppfylla välfärdskraven som inte hämmar tillväxtpolitiken.
Forskarna har flera viktiga poänger. Kommuner är olika, till och med mycket olika. En lösning funkar således inte för alla. Men goda exempel finns och bör lyftas fram som föredömen. Det finns småkommuner som lyckas dra fördelar av att ligga nära en större tillväxtdrivande kommun. Fler kommuner i Sverige borde förhålla sig till och rida på större kommuners framgångsvåg. Men då pratar vi kommuner i klassen över 100 000 invånare. Östergötland har två. Även Linköping och Norrköping måste bli bättre på samarbete och utnyttja varandras fördelar. Inte konkurrera på gamla anors vis. På Linköpings tillväxttåg har nu Mjölby börjat haka på, med positiva effekter för kommunen.
Men när Mjölby sedan ska bära ansvar för Boxholms överlevnad, blir det hankigt. Över lag gällande småkommunerna i Östergötland lider ingen av dem av någon geografisk storslagenhet, likt Norrlandskommunerna. Så det talar inte mot en sammanslagning. Visst, närdemokratin kan hotas, men det gör den även av ett krympande invånarantal. Det blir allt svårare att vaska fram förtroendevalda och skickliga tjänstemän till en kommun som går kräftgång. När den dessutom får allt svårare att klara ekonomin med en åldrande befolkning står den inför ett ännu större demokratiskt problem: den fundamentala välfärden. Allt handlar inte om administrativ effektivitet, kronor och ören. Men när den ekvationen inte går ihop, hopar sig fler problem.
Mycket talar alltså fortfarande för att kommuner som Ydre och Boxholm bör börja förbereda sig på att dela kommungränser med andra. Det kommer orterna att tjäna på i längden.