Edvard Hollertz i Tallinn. I bakgrunden den ryska ambassaden, där det hängts upp protester mot Rysslands anfallskrig i Ukraina.
Det är lätt att deppa ihop över utvecklingen i världen. Är det inte Putin som hotar grannländerna så är det Trump som ska chockhöja tullarna.
När vi kläms mellan ett hotfullt Ryssland och ett opålitligt USA kan det kännas som att vi ständigt måste anpassa oss efter stormakterna. Men då glömmer vi en sak. Tillsammans med våra grannländer är vi urstarka.
Norden är något av ett ekonomiskt under. Vi har på ett drygt århundrade gått från att vara utfattiga till stenrika. Det har vi lyckats med genom banbrytande innovationer, hårt arbete och smart användning av våra naturresurser.
Det är inte heller bara ett fåtal som har fått det bättre när Norden har blivit rikt. Välståndet är spritt. Vård, skola, omsorg ges till alla – oavsett plånbok.
Jämför vi med andra länder har vi också en väl utbyggd infrastruktur. Industrin är i världsklass. Bostäderna håller hög standard. Och det finns pengar att ta av.
Sverige är ett av de EU-länder med lägst offentlig skuldsättning. Norge är ett av världens rikaste länder, tack vare oljefonden.
På andra sidan Östersjön är utvecklingen minst lika imponerande. Det har gjorts en otrolig resa i Baltikum, kanske särskilt i Estland.
Från att kommunisterna kört Estland i botten under Sovjettiden har landet rest sig, utan att ha några direkta naturresurser som bas. I dag toppar Estlands skolor Pisa-mätningarna. Landet är bäst i EU när det gäller pressfrihet. Och det ligger i framkant i digitalisering.
Behandlar vi Norden-Baltikum som en region har vi den sjuttonde högsta BNP:n i världen. Bara de nordiska länderna har en gemensam ekonomi som är större än Rysslands.
Tillsammans är de nordiska och baltiska länderna en vibrerande och stark region, förenade av såväl historien som hur vi vill att framtiden ska utformas. Alla nordiska och baltiska länder är öppna demokratier som vill att mindre länders framtid inte ska dikteras av stormakterna. Och tillsammans är vi tillräckligt starka för att lägga kraft bakom orden.
Vi har alltså mycket att vinna på att fördjupa samarbetet med de nordiska och baltiska länderna, vid sidan av det europeiska samarbetet och Nato. Den M-ledda regeringen har också tagit viktiga steg för att möjliggöra ett djupare formaliserat samarbete länderna emellan.
Nordiska och baltiska utrikesministrar under ett toppmöte på Gotland förra året.
Förra året var Sverige värd för NB8 – de åtta nordiska och baltiska ländernas arena för diplomatisk samverkan. Då tog regeringen initiativ till att lyfta MB8-samarbetet till statsministernivå, genom att Ulf Kristersson böjd in nordiska och baltiska statsministrar till ett möte på Harpsund.
På det här sättet har MB8 seglat upp som ett av Sveriges viktigare säkerhetspolitiska forum. Och det markerar även att Norden har tagit över Baltikums säkerhetspolitiska analys och syn på Ryssland.
Det är dock inte bara på regeringsnivå som arbetet med att fördjupa samarbetet i Norden och Baltikum görs. Vänortssamarbeten mellan kommuner, som möjliggör utbyte av kunskaper och erfarenheter, är viktiga.
Många samarbeten finns också. Linköping har fyra vänorter i de nordiska länderna och en samarbetsort i Litauen. Mjölby har vänorter i Finland, Norge och Estland. Boxholm har vänortsavtal med en kommun i Litauen. Västervik har vänorter i Finland, Island och Lettland.
Det finns också ett historiska arv att upprätthålla. I Estland finns två svensktalande gymnasieskolor. I landet har återigen intresset för att läsa svenska ökat bland unga, när de inte längre läser ryska som det andra främmande språket i skolan.
Genom att vårda kontakterna med människorna i Norden och Baltikum blir vi starkare. Och kan ta kontroll över vårt öde.
Om vi håller ihop med våra grannländer behöver vi inte känna oss klämda mellan USA och Ryssland.