Sverigedemokraterna kom på nåder med i partigruppen EFD – Europe of Freedom and Democracy, tillsammans med de brittiska EU-kritikerna i Ukip. Partiledaren Nigel Farage ändrade sig därmed angående de svenska nykomlingarna, som haft svårt att hitta en tillhörighet i Europaparlamentet.
Jimmie Åkesson beter sig som om allt gått som han planerat från början. Vilket förstås inte är sant. SD satt helt i knät på Ukip vars motiv för att öppna för ”svenska patrioter som vill sitt lands bästa”, för att använda Farages ord, stavas matematik. Det krävs nämligen representanter från sju länder för att få bilda en partigrupp i Europaparlamentet. SD kom med genom uteslutningsmetoden.
I samma grupp härbärgerar italienska Femstjärnerörelsen, litauiska Ordning och rättvisa, tjeckiska Svobodni, lettiska ZZS samt en fransk, oberoende ledamot. I Storbritannien är det dock SD:s inträde i gruppen som upprört mest, med tanke på partiets nazistiska bakgrund.
Även om partigruppstillhörighet är mycket viktigt i Europaparlamentet – det ger såväl pengar som inflytande – kommer Peter Lundgrens och Kristina Winbergs närvaro förmodligen inte göra några större avtryck. SD:s enkelspåriga politik, som i riksdagen handlar om att skapa motsättningar mellan blocken och i de lokala och regionala församlingar där partiet har mandat mest handlar om en markerad närvaro (om ens det) lär inte bli mer inflytelserik i den jättelika parlamentsförsamlingen. Men det är utvecklingen som oroar. Bara det faktum att SD kommit in i Europaparlamentet, tillsammans med andra oanständiga partier, är en skam för Sverige och EU.
Övriga partigrupper och ledamöter får inte tillåta att de, som ställer sig emot det som EU en gång bildades för, splittrar och särskiljer Europas folk åt. Samarbete som vilar på frihet för alla och mänskliga rättigheter kommer att driva Europa framåt.