Internetrevolutionen har skett snabbt och varit omvälvande på många sätt. För hur vi arbetar, kommunicerar, lever. Samhällsförändring är snudd på ett understatement. Som de flesta steg i människans tekniska utveckling är den digitala mestadels av godo och oss behjälplig att förbättra våra liv. Och precis som med andra framsteg ligger generationen som upplevde genombrottet långt efter efterkommande, för vilken den är en självklarhet. För att tala klarspråk; de unga springer ifrån de äldre.
Saken blir tydlig i användandet av sociala medier. Desperationen hos föräldrar som försöker övervaka och skydda i vilka forum deras barn befinner sig, vad de gör där och utsätts för, har beskrivits i några artiklar i Corren i går och i dag. Dagens berättelse om Anneli och hennes dotter Sanna, som blev utsatt för näthat på de mest grymma sätt, bör läsas. Obarmhärtigheten i kommentarerna och förtvivlan hos den utsatta flickan och hennes familj är hjärtskärande och upprörande. Hur kan det ske?
Det visade sig att Sanna blev utsatt på grund av avundsjuka. Hon var duktig, söt och omtyckt. Sådant kan också ge upphov till avsky och mobbning. Eftersom mobbare trivs i grupp och sällan agerar ensamt, är förstås nätet och sociala medier en grogrund och fristad för sådant beteende. Det ena leder till det andra, eskaleringen är snabbare, envisare och ofta råare än i verkliga livet. Det går inte att dela ut några fysiska knytnävesslag på Instagram eller Facebook, men de psykiska smällarna är lika smärtsamma och betydligt lättare att dela ut. Ingen ser. Anonymiteten gör näthatarna – i det här fallet tioåringar! – djärva och brutala.
Men anonymiteten är förstås förrädisk. I fallet Sanna uppdagades till slut vem som startat hatvågen mot henne och personen polisanmäldes. Anmälan drogs tillbaka efter ett erkännande och att alla elaka inlägg raderats. Det finns andra fall där nätmobbare blivit dömda.
Hur ska vi vuxna göra då, för att förhindra både att våra barn utsätts eller utsätter andra för något liknande som Sanna varit med om? Föreläsaren Christina Stielli efterlyser nationella direktiv för ungas säkerhet på nätet. Men till dess, och även när sådana är på plats, kommer ungarna att bry sig? Föräldrar, lärare och andra vuxna kan vara närvarande på nätet, men att agera detektiv och övervakare är lönlöst, enligt Stielli. Barnen ligger alltid steget före, och skärmar sig förmodligen än mer från vuxen insyn om det ”rotas” för mycket.
Med samtal och uppfostran kan man komma långt. Det du inte säger till någon på skolgården, bör du heller inte skriva till eller om någon på Instagram. Förutom att vara rädd om andras känslor, råder Stielli ungdomar att tänka på vad deras sidor på sociala medier säger om dem.
Vuxna bör också föregå med gott exempel. Barn saknar ofta samma möjlighet att fjärma sig mentalt, liksom deras sociala liv till större del brukar vara online. De äger ingen professionell moderering av god ton på sina sajter. Med tanke på den debatt som rasar om kommentering på exempelvis medieartiklar, och hur vuxna människor ifrågasätter ”censuren” av inlägg de anser sig vara i sin fulla grundlagsskyddade rätt att uttrycka men förmodligen inte skulle drömma om att uttrycka ansikte mot ansikte, är frågan verkligen befogad: är vi så goda exempel?