Som europaparlamentariker gjorde Isabella Lövin (MP) sig känd som den pålästa och tuffa debattören som gav fiskepolitiken ett ansikte. Två år innan inträdet i parlamentet tilldelades hon Stora Journalistpriset för sin bok ”Tyst hav – jakten på den sista matfisken” (2007). I våras lämnade hon Bryssel för att bli biståndsminister i Stefan Löfvens regering. Förhoppningsvis kommer Lövin att vara lika modig i den rollen.
För mod behövs. Gunilla Carlsson (M) uppvisade sådant när hon började rumstera om på UD i jakten på förlorade biståndspengar. Miljoner, ja miljarder, svenska skattekronor rann mellan välgörandets fingrar och ner i korruptionens fickor. Carlsson ville se redovisning från start till mål. Hon lyckades inte, men hon satte fingret på problemet som länge sopats under den fina mattan.
Frågan är om Lövin nu har kuraget att fortsätta Carlssons arbete. I en intervju i Svenska Dagbladet (18/11) säger hon att hon uppskattar ambitionen med att tydligare inrikta biståndspolitiken, även om hennes prioriteringar inte helt kommer att överensstämma med Alliansens. Glädjande är att Lövin inte ryggar för vissa nedskärningar. Det enorma och på senaste tiden hårt kritiserade svenska biståndet till FN, till exempel. Miljardrullningen till marknadsföring, administration och jippon gör bättre nytta på andra ställen. Bland annat hemmavid.
Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. I Sverige ska vi vara stolta över att vi tar emot och hjälper flyktingar från framför allt det krigshärjade Syrien. Vårt agerande nu kommer att klinga i historien senare. Att 5 av 40 biståndsmiljarder i år går till flyktingmottagande i Sverige är något som en del, bland annat MP, ondgjort sig över. Nästa år ökar summan till 8 miljarder. Det är inget att uppröras av, snarare tvärtom. Bistånd är till för att förbättra situationen för människor i nöd. Traditionella biståndstagare klagar förstås. Men den heliga kon som heter enprocentsmålet måste kunna diskuteras. Detta instrument är lika trubbigt som det är statiskt. Bistånd efter behov och effekt vore ett tydligare och flexiblare sätt att fördela biståndspengar. Volym är sällan en sund måttstock när det gäller människors utsatthet.