Mikael Sanfridsson (S) ska ersätta Eva Lindh (S) som kommunalråd och ordförande i äldrenämnden när Lindh vikarierar i riksdagen under hösten. Sanfridsson hade plats 12 på listan till kommunfullmäktige och sitter sedan årsskiftet som ledamot i den nämnd han nu ska leda.
Lindh blir därmed den fjärde toppolitikern i Linköping som försvinner mindre än ett år efter valet. Rebecka Gabrielsson (FP) var först ut att avgå som kommunalråd. Hon sitter alltjämt kvar som ledamot i fullmäktige. Välkända Lena Micko (S) lämnade för ordförandeposten i SKL och i somras hoppade styrande Miljöpartiets andranamn Evelina Alsén av sina uppdrag. Gabrielssons avgång är inte mycket att orda om, men avhoppen är problematiska sett ur ett väljarperspektiv.
Lena Micko var ett stort dragarnamn för Socialdemokraterna. Få om ens någon politiker kan mäta sig med hennes erfarenhet och identifikation med Linköping. 2 530 personer valde att kryssa Micko i valet förra året. Det är inte långsökt att många lade sin röst på främst Micko, inte Socialdemokraterna. När hon skulle ersättas gick kommunalrådsposten till Kristina Edlund, 5:a på S-listan med ynka 217 personröster.
Nu utan Eva Lindh, 3:a på listan med 694 personkryss, och Evelina Alsén, flitigare kryssad än kommunalrådet Nils Hillerbrand, finns inte många kvar av de toppnamn som Linköpingsborna röstade på.
Partierna väljer internt hur deras kandidater ska placeras på listan som väljarna lägger i kuvertet på valdagen. Det är inte lätt att kryssa sig uppåt. När ordförandeposter och annat ska fördelas är också det ett internarbete. Väljarna har inget att säga till om.
Problemet belyses av exemplet med Ali Hajar, 6:a på S-listan och kryssad av 582 personer. Förra mandatperioden var han vice ordförande i äldrenämnden, men när ordförandeposten blev vakant föll valet inte på Hajar utan alltså på Sanfridsson.
Detta fick centerpartisten Muharrem Demirok att skriva ett långt Facebookinlägg där han anklagar S för att förbise personer i partiet med utländsk bakgrund. Demirok nämner andra exempel på flitigt kryssade namn som inte fått de positioner de borde förväntat sig. Hajar själv är lojal och säger att han inte känner sig åsidosatt av sitt parti.
Det är svårt att måla mönster av enskilda exempel. Men nationell statistik visar att flera partier har förhållandevis få personer med utländsk bakgrund representerade i kommunfullmäktige – och sämst är Centerpartiet. Lägg därtill att samtliga har svårt att locka till sig medlemmar över huvud taget - ytterligare ett demokratiproblem. Skulle det dessutom vara så att partierna tar sig friheten att skilja mellan medlemmar på grund av etnicitet är det lika lågt som det är klantigt.