Flera artiklar i Corren har berättat om Francoise Mutuwa som kom från Kongo, via Italien, till Sverige hösten 2013. Förra veckan fick hennes make, som är svensk medborgare, beskedet att Migrationsöverdomstolen (högsta instans) avslagit Francoises överklagan om avsteg från Dublinförordningen. Då befann sig redan Francoise och parets dotter i Italien, varifrån Francoise ska söka asyl i Sverige. En process som kan ta över ett år. Dottern är svensk medborgare.
Sådan är asylprocessen i Sverige och EU. Hur illa den fungerar illustreras av fall med riktiga människor såsom Francoise och hennes familj.
Dublinförordningen, vilken avgjort Francoises öde, antogs 2003 och ersatte den ursprungliga Dublinkonventionen från 1990. Den talar om kriterierna för vilket medlemsland som har ansvaret för att pröva asylansökan för icke EU-medborgare. Den undertecknades av EU:s dåvarande tolv medlemsstater och är en del av ”området med frihet, säkerhet och rättvisa” - det vill säga den gränslösa unionen. Ordens innebörd är vacker, men låter hånfullt i det sammanhang som Francoise andra i samma situation befinner sig. Vad gäller processen i Sverige har de långa mottagnings- och handläggningstiderna gjort Sverige till ett mindre attraktivt asylland, och Migrationsverket har skrivit ner prognosen för antalet asylsökande. Familjer och individer kommer i kläm för klumpiga kolosser till system som människor byggt upp för att skapa kontroll och ordning, men som ofta istället skapar kaos, ovisshet, smärta och lidande för väldigt många personer.
På Medelhavet utspelar sig mardrömslika scener där människor med tur når Italiens kust, tusentals andra drunknar i vågorna. Från fasornas Syrien kommer alltjämt en strid ström människor på flykt. Dessa två pågående humanitära katastrofer har satt EU:s asylpolitik på sin spets. Åtta EU-länder, däribland Italien, Tyskland, Beligien och Sverige gör mycket. Andra lite eller inget alls. Dublinförordningens utformning tillåter medlemsländer att undgå sitt ansvar, dels genom att de kan stänga sina gränser för medborgare från tredje land, dels genom sin faktiska geografiska position. Flyktingar som till fots kommer till Europa kan omöjligen göra det på ungersk, dansk eller estnisk mark först. Som exempel beviljade Estland 20 personer asyl förra året (SvD 12/5).
Nu vill EU-kommissionen introducera ett kvotsystem för att fördela flyktingarna mellan medlemsländerna, baserat på kriterier som befolkningsmängd, ekonomi och tidigare mottagande. Överstatliga tvångsåtgärder från EU-håll är ett problem, likaså att fördela människor likt boskap åt olika håll. Men i dagsläget smiter flertalet EU-länder från sitt ansvar för att de inte vill ha besväret, vill blidka en invandrings- och unionskritisk opinion, som Storbritannien, eller att denna de facto sitter på makten, som i Ungern. Stefan Löfven har ställt sig positiv. Men förslaget kräver att samtliga 28 medlemsländer säger ja - det är med andra ord dömt att misslyckas.
En mellanväg från kommissionen är att unionen tar emot 20 000 kvotflyktingar per år. Förra året sökte 625 000 personer asyl i EU. Det säger sig självt vilken tumme den kompromissen är. Om samtliga EU-länder tog emot 20 000 personer var skulle vi komma en bit på väg, men det skulle ändå inte räcka. Det är en skam för ett Europa som säger sig sätta frihet och mänskliga rättigheter främst.