Varför så svårt att utvinna mineraler?

Miljöbalken sätter redan käppar i hjulet för gruvbolaget.

LKAB-gruvan i Kiruna.

LKAB-gruvan i Kiruna.

Foto: Bertil Ericson/TT

Ledare2023-01-18 05:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Nyligen offentliggjorde det statligt ägda gruvbolaget LKAB nyheten om Europas största fyndighet av sällsynta jordartsmetaller. Att beskedet kom samma dag som Sveriges regering samlat EU-kommissionen på plats i Kiruna är knappast en slump. Frågan är också hur stor nyhet det egentligen är. Fyndigheten, döpt till Per Geijer efter geologen som hittade den, har varit känd relativt länge. Geijer dog trots allt 1976.

När projektet Min Ođđa Giron, Vårt nya Kiruna, hösten 2021 belyste gruvnäringens press på rennäringen berättade LKAB om möjligheterna att utvinna Per Geijerfyndigheten utan att påverka markytan och flyttleden för renarna.

I mars i fjol när Rysslands krig mot Ukraina möblerade om den internationella gödselmarknaden berättade LKAB att Per Geijerfyndigheten innehöll stora mängder fosfor. Företaget pekade även då på stora innehåll av sällsynta jordartsmetaller. Och nu när problemet med Kinas dominans inom just sällsynta jordartsmetaller uppmärksammas berättar LKAB om sådana fynd.

Det riktigt intressanta är dock den oklara men förmodat långa tidshorisont företaget anger innan brytning kan ske, och att det är reglerna i Minerallagen och Miljöbalken som ställer till det. Det här bör regeringen lyssna på. För när till och med ett statligt ägt bolag med i det närmsta oändliga resurser och Europas största fyndighet har problem med lagen, är det ännu värre för småföretagare.

Att Miljöbalken är ett problem och måste göras om från grunden betyder dock inte att miljöprövningar ska bli laglöst land. Just därför är det bråttom att börja reformarbetet. Tidsutdräkt ger inte bara konsekvenser för företagen, utan även för den allmänna opinionen. Ju längre pendeln dras åt ena hållet, desto längre slår den åt andra hållet.

Att låta Miljöbalken vara innebär att pendeln fortsätter dras ännu längre, och när den väl slår över riskerar vi att få en situation ingen egentligen vill ha men som alltför många ser som enda alternativet. Då ryker hänsynen till såväl samer, renar, bin, häckande fåglar, utsikt som vatten. Miljöarbetet är för viktigt för att återkommande präglas av extremer och obalans. Därför måste Miljöbalken ändras nu.

Det är givetvis en dröm för regeringen att med EU-kommissionen på plats få berätta om en fyndighet som kan göra skillnad för hela Europa. Men det förpliktigar. Nu måste regeringen ro båten i land och ändra Miljöbalkens syn på naturen. Från reservat till resurs.

Per-Ola Olsson/SNB