Demokratiutredaren Olle Wästbergs uppdrag var i korthet att ta fram förslag för att bredda engagemanget och stärka individens möjlighet till politiskt inflytande mellan valen. Och ökad delaktighet efterfrågas. På fredagens debattsida i Corren skriver Jan Åndell att blott 300 personer av Linköpings kommuns drygt 150 000 invånare ställer upp i val och utarbetar politiska program. ”Var finns alla de andra 117 000 röstberättigade eller åtminstone de 12 000 som borde vara med i arbetet?” undrar Åndell, och frågar sig om intresset finns hos partierna att öka medlemsantalet.
I Kinda finns det i alla fall. Där startar Studieförbundet Vuxenskolan en studiecirkel med namnet ”Nyfiken” som ska locka människor – gärna unga, kvinnor och invandrare – till politiken. Cirkeln leds av oppositionsråd Lars Karlsson (L) som menar att ”Kinda behöver fler politiker oavsett vilket parti man sympatiserar med” (Corren 22/1).
För att öka folkengagemanget föreslår Demokratiutredningen bland annat införandet av så kallade ”folkmotioner” – enskilda personer ska via nätet kunna väcka frågor som riksdagen/fullmäktige måste behandla om förslaget får tillräckligt stöd (1 procent av de röstberättigade).
Men dessa riskerar att underminera snarare än stärka de politiska partierna, varnar Gissur Ó Erlingsson, docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet. ”Att införa genvägar in i politiken, alltså förbi partierna, torde innebära en risk för att medborgarnas incitament att söka sig till just partierna minskar”, enligt Erlingsson (Dagens Samhälle nr 2). Förslaget kan alltså minska istället för öka partiernas dragningskraft. Därtill frågar sig docenten om det verkligen finns för få möjligheter för enskilda att påverka mellan valen.
Varningarna förtjänar att tas på allvar. Precis som Jan Åndell påpekar i sin artikel fyller partierna en viktig funktion genom att testa idéer och utbilda människor ”i den svåra konsten att besluta”, innan de luftas offentligt. Vart är vi på väg om dessa politiska filter rundas? Och är vi säkra på att det är den typen av direktdemokrati vi vill nå?