”Lennart Jirlow är en Lennart Jirlow-människa. Man kan också säga att han till exempel är en Rune Pettersson-människa – om nu någon vet vem Rune Pettersson är. Rune Pettersson-människan är den del av människan inom dej, käre läsare, som är förtryckt, glädjehämmad, bunden med nedärvda heliga svenska skam- och syndkänslor, som Lennart Jirlow befriar och förlöser.”
Så skriver Beppe Wolgers, eftersom det är just exakt så, och han gör det i sitt kollegiala förord till Göran Sellgrens förträffliga bok om Lennart Jirlow (”Tablåer ur ett målande liv”, 1978) som du bör ha i ditt hemma-apotek. Eller åtminstone låna på biblioteket med jämna mellanrum. Bläddra, strunta i att läsa texten, den är bra men inte nödvändig, titta istället på alla de avbildade verken!
Det har jag gjort i åratal, särskilt i stunder av nedstämdhet och tvivel över sakernas tillstånd. Då går jag till min bokhylla, avdelning konst, och tar fram Lennart Jirlow. Han är den ärbara vällustens konstnär, den sprudlande naivisten med ett balanserande stänk av genomlevd melankoli i ögonen på människorna han fångar i sina färgsprakande tavlor. Det finns ingen falsk inställsamhet i hans godmodiga motiv, sinnligheten är äkta och öppen och medkännande.
Lennart Jirlow är raka motsatsen till Edward Hoppers ödsliga kontaktlöshet. Jirlow är gemenskapens och den stilla, opretentiösa lyckans porträttör, njutningens inbjudande penselmästare som väcker hoppets poesi inom dig och mig. Han är folkkär av en anledning, den bästa av anledningar: hans målningar gör betraktaren glad och vänlig till mods.
”Lennart Jirlow ger oss vår mänskliga värme åter, befriar oss från statistiken och Sifo-undersökningar och återställer allt till det ursprungliga och rätta förhållandet: han gör oss till en vardagsmänniska full av ömhet, nyfikenhet, ljuva begär, legitima hemligheter och drömmar, han ser vår valhänta kärlek och han ger oss rosor”.
Så skriver Beppe Wolgers vidare, vackert och sant. Man förstår att han fann en själsfrände i Lennart Jirlow, ty orden kunde lika gärna handlat om Beppe själv, tusenkonstnären som också målade. Han är nu borta sedan länge, och häromdagen lämnade även Lennart Jirlow oss, 83 år gammal.
Det var fräckt, tycker jag. Precis som Beppe är Lennart Jirlow riktigt usel på att vara försvunnen, ända in i baljan kass. Naturligtvis lyckas han heller inte med det. I de många konstverken förblir Lennart Jirlow intensivt närvarande. Han fortsätter att skänka oss rosor, tröst och glädje, han kommer alltid att vara vår förlösande vän.