Upprördhet bland regeringspartierna och inte undra på. Oppositionen gaddade sig samman i en ohelig majoritetskonstellation, med Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson på respektive ytterflanker, för att sabotera den budgetpraxis som gällt i riksdagen sedan 90-talets sanering av Sveriges statsfinansiella moras.
Det var ett politiskt fulspel som även fick talmanskansliets jurister att gå i taket. Men frestelsen att tackla till regeringen kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson inte motstå. Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S fan ombord i den rödgröna båten och rev hösten 2013 upp Alliansministärens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.
I sak handlade det om felräkningspengar, motsvarande blott 0,2 procent av skatteintäkterna. Inte mycket att göra stormande affär av, egentligen.
Ändå tyckte tydligen Löfven & Co att frågan var värd ett attentat mot budgetordningen och ryckte skadeglatt på axlarna åt varningar från borgerligt håll: oppositionens beteende riskerade att ge ett prejudicerande klartecken för partier att leka plockepinn med kommande minoritetsregeringars budgetar och få Sverige att bli ett än mer svårstyrt pastorat.
Svinhugg tenderar att gå igen. Nu är det M som tillsammans med sin juniorpartner KD rekryterat de ärrade budgetpiraterna SD och V för att låta Socialdemokraterna betala dyrt för gammal ost. Finansminister Magdalena Andersson kan sitta på sitt departement och jämka, räkna och knåpa som hon vill. Har principen frångåtts om att budgeten måste antas som en helhet, så har den. M tänker i armkrok med den övriga oppositionen driva igenom egna saftiga mångmiljardanslag till kommuner och rättsväsende.
Det kan i och för sig förefalla motiverat. Kommunerna är generellt ekonomiskt pressade av kostnadskrävande välfärdsåtaganden. Men att hälla extra statsbidrag över dem motverkar samtidigt incitamenten till effektiviseringar och ett disciplinerat fokus på kärnuppdraget – något kommunsektorn överlag brister tämligen påfallande i (regionerna ska vi bara inte tala om). När det gäller rättsväsendet - mer specifikt polisen - är det stora problemet i grunden inte pengar. Utan en organisationskultur som varit dysfunktionell i åratal.
Vore det bättre ruter i Moderaterna borde partiet eldat på regeringen om detta istället för att hämndlystet reprisera Socialdemokraternas ansvarslösa hantering av budgetprocessen. Som grädde på moset är Ulf Kristersson även sugen på att tvinga fram ett nyval. Är det verkligen fullt kaos han, den ”vuxne i rummet”, vill ha?