Den som vill uppleva historiens vingslag i realtid, bör uppsöka riksdagens åhörarläktare på onsdag. Då kommer nämligen kammarens ledamöter att debattera och besluta om en utredning av den svenska narkotikapolitiken. Utgången är lika given som enastående, sedan samtliga partier i socialutskottet förra veckan backat upp kravet. Det har aldrig hänt förr.
Otroligt nog är det precis som Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet, utan omsvep konstaterar: ”Sverige har inte tagit ställning till forskningen. Snarare har politiken varit grundad i ideologi” (SvD 14/2). Uppfinnaren av den ideologin var psykiatern och marxisten Nils Bejerot.
Han gjorde sig först ett namn som ryktbar korstågsfarare mot serietidningarnas skadliga inflytande. Särskilt vidrig menade Bejerot att den amerikanske superhjälten Stålmannen var med ”sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap”.
Till producenterna av dylika hemska alster röt han kompromisslöst: ”Begrunda den djupa visdom i de ord Strindberg riktade till en parasiterande människogrupp: Ni har ingen annan rättvisa att kräva än att avskaffas!” (ur boken ”Barn – Serier – Samhälle”, 1954).
Språnget från expert på serietidningsträskets avgrundselände till att bli den svenska narkotikapolitikens fader måste man säga är en fascinerande karriärmässig bedrift. Inledningsvis på 70-talet uppfattades visserligen hans kolporterade budskap som väl extremt: knarket var att klassa som ett akut epidemiskt undergångshot för Sverige och kunde därför bara mötas med stenhård repression.
Nej, någon nyansernas finkänsliga mästare är det nog svårt att anklaga Bejerot för att ha varit. Men under 80-talet vände de politiska vindarna i hans favör, makthavarna lystrade och de senaste decennierna är det Bejerots idéer som varit förhärskande: batonger och tuffa tag, nolltolerans, kriminalisering av missbrukare, narkotikafritt samhälle.
Den modellen är Sverige allt ensammare om i världen. Inte undra på. Stigmatiseringen av missbrukarna har varit helt förödande. Vi har den näst högsta narkotikarelaterade dödligheten i EU. Samtidigt har den sanslöst lukrativa illegala knarkhandeln blivit gängbrottslighetens främsta drivkraft och i den rivaliserande konkurrensen om marknadsandelar trappas våldet upp till bokstavligen explosiva nivåer.
Det, om något, har gjort det kristallklart tydligt att den förda politiken av Bejerots märke varit en förvillelse, ett grandiost misslyckande, och tvingat partierna till att börja tänka igen. Sannerligen är det inte en dag för tidigt med en vetenskaplig utredning, av riktiga forskare, som kan ge oss vederhäftiga svar på hur en fungerande, humanistisk narkotikapolitik bör utformas.