Tidigt på annandagens morgon 2004 får många svenskar lära sig ett nytt ord: tsunami, japanska för flodvåg. I dag är det tio år sedan jordbävningen i havet utanför Sumatra orsakade jättevågen som sköljde över kusterna i Indonesien, Burma, Malaysia, Thailand, Sri Lanka, Bangladesh, Indien, Maldiverna och Somalia. I ungefär den ordningen tidsmässigt. Sammanlagt omkom 227 898 människor i 40 olika länder, och 1,7 miljoner blev hemlösa. Värst drabbat blev Acehprovinsen i norra Indonesien med 167 800 döda eller saknade.
Den 5 december 2004 kom jag hem från en så kallad backpacking i Asien. Av totalt åtta veckor tillbringade jag och mitt sällskap tre i Thailand. En – vår favoritvecka på hela resan – på ön Koh Lanta på den thailändska västkusten. En mer anspråkslös turistort än närliggande Phi Phi Islands och Krabi på fastlandet. Jag minns att vi stod på båten och möttes av en likadan kommande från ön. På den stod en bekant som jag förmodligen inte skulle ha mer än hejat på hemmavid, men nu vinkade vi frenetiskt glatt åt varandra. Hur liten är inte världen, tänkte jag.
På Koh Lanta letade vi upp Miami Beach Bungalows, som vi blivit tipsade om. Små, söta hus på stranden, ett sovrum och ett badrum. Var och en med tillhörande liten terrass med tvättlina att hänga upp blöta badkläder på. En kväll blev jag tillsagd att sakta, utan att vända mig om, gå in från terassen. På linan tronade nämligen en brun jättesyrsa eller vårtbitare som jag inte hade velat stifta bekantskap med på närmare håll. Rödvita, tama katter med sneda svansar sprang omkring oss på dagarna, och spenderade nätterna likt vakthundar utanför varje bungalow. Ibland hördes dova dunsar då kokosnötter lossnade från palmerna och landade i backen. Vanligaste dödsorsaken bland turister, blev vi varnade, var att få en kokosnöt i huvudet.
Miami Beach sköttes av ungdomar. Flertalet gäster var som vi, unga backpackers, som ägnade dagarna på stranden och slött satte sig ner för frukost, lunch och middag på samma ställe. Vi blev kompisar med dem som på ett informellt men mycket vänligt sätt servade oss, och underhöll med eldshower på stranden i den svarta thailändska natten. Jag minns inte deras namn, men vi tog bilder av dem som i dag sitter i ett fotoalbum med elefanter på omslaget. Efter en vecka lämnade vi Koh Lanta och for vidare genom landet och kontinenten. Tre veckor efter vår hemkomst skalv jorden utanför Sumatras kust och gav liv åt tsunamin. Koh Lanta översköljdes av flodvågen på annandagen. När jag tänker tillbaka på hur det såg ut innan, inser jag att de som befann sig på ön inte hade mycket till chans. Inga höga byggnader att fly till. Bristfällig infrastruktur redan innan. Bara enkla bungalows, sand och palmer. Ett spartanskt paradis och tillflyktsort – från vardagen. Knappast från en tsunami. Jag vet inte hur det gick för dem vi lärde känna under vår vistelse.
Hemma i Sverige fick katastrofen flera konsekvenser. Majoriteten personliga tragedier, naturligtvis. Under kvällen stiger dödssiffran från länderna kring Bengaliska viken. Uppgift om en svensk omkommen kommer först runt klockan 18. På Utrikesdepartementet verkar villrådigt kaos råda – vem är ansvarig? Vem har pratat med vem? Anhöriga kommer inte fram på jourtelefonen och även resebolagen kritiserar UD för bristande framkomlighet och kontakt. Aldrig har väl ett teaterbesök varit så olämpligt och förkastligt som utrikesminister Laila Freivalds (S) denna dag. Statsminister Göran Persson (S), kabinettsekreterare Hans Dahlgren (S) och statssekreterare Lars Danielsson (S) är de som tillsammans med Freivalds får mest kritik. Ingen kunde ana hur förödande katastrofen var. Bilden klarnar allteftersom tiden går.
Å andra sidan fanns dem som agerade riktigt med ryggmärgen. Fritidsresors kommunikationsdirektör Lottie Knutson blev ett känt namn genom sin uppriktighet och hjälpsamhet. Kungen ställde in sin årliga resa till Storlien för att finnas tillgänglig och höll senare ett tal som många minns. Flera hjälporganisationer och Svenska kyrkan hjälteförklarades för sina kraftsamlingar i området. Insatser från enskilda semestrande på plats naturligtvis. Ingen kan göra allt, men av politiker krävs ansvar och krisberedskap. I slutet av 2004 blev det smärtsamt uppenbart att ingetdera fanns tillfredsställande inom regeringen. I mars 2006 avgick Freivalds, för andra gången. Två månader senare tog Danielsson timeout efter hård kritik från KU och JO för sitt agerande, eller snarare brist på detsamma, i samband med katastrofen. Även i den efterföljande Tsunamiutredningen lade katastrofkommissionen fram graverande kritik mot Danielsson, som var jourhavande beslutsfattare och skulle ha hållit sig själv, statsministern och berörda departement informerade. Danielsson är numera Sveriges ambassadör i Sydkorea. Hans Dahlgrens politiska karriär har fortsatt, han är i dagsläget statssekreterare med ansvar för utrikes- och EU-frågor hos statsminister Stefan Löfven (S). Göran Persson avgick efter valförlusten på hösten samma år, och är väl den som bäst tvättat bort tsunamin från sitt eftermäle.
Med 543 dödsoffer och omkring 1 500 skadade personer, var Sverige förmodligen det värst drabbade turistlandet. Svenskarna älskar sitt Thailand. Lyckligtvis raderade flodvågen inte den kärleken utan vi fortsätter att åka dit. Inte minst över jul och nyår. Turismen är en ekonomisk nödvändighet för Thailand och flera andra vackra länder i Sydostasien, som snabbt röjde de synliga spåren efter tsunamin. Under flera dagar har vi kunnat läsa historier av dem som överlevde, om dem som inte gjorde det. Hur livet går vidare, på olika sätt, och hur nästan alla återvänder till stranden i Thailand.