Barbro Westerholm hade bara dagar tidigare gått ur tiden. Westerholm var en institution i partiet, en konstant. När hon i höstas lämnade riksdagen var det efter 27 års tjänstgöring. Sverige förlorade med detta en – som hon själv kallade sig – årsrik politiker, och L en kritiker av både Tidöavtalet och samarbetet med Sverigedemokraterna.
Det betyder inte att luften har gått ur de andra kritikerna eller att partiet inte håller stilen. Det är alltjämt inre konvulsioner och cykelställsfrågor. Till exempel propagerade partiledaren Johan Pehrson i sitt tal för att byta ut kronan mot euron. Trots den svenska kronans låga värde är eurofrågan mer eller mindre död inom resten av regeringen. SD är aktivt emot. Det går också att resonera kring att om eurozonen expanderar österut skulle fördelarna med en svensk anslutning mer eller mindre utebli.
Det märks att samarbetet med SD skaver i L. I Sveriges radio berättade namnkunniga partiaktiva om hur de som markering stannat hemma från riksmötet. Flera på plats var också tydliga med sitt missnöje med vad partiledningen gått med på avseende migration och skyldigheten att anmäla papperslösa till Polisen.
Även den interna klimatkommitté partiet under riksmötet presenterade kommer, oavsett om det är avsiktligt eller ej, öka distansen till SD och slå in kilar i regeringssamarbetet. Framförallt synes den ”köksbordslegitimitet” Pehrson pratade om som svår att nå och kommer ställa till det.
Liberalerna har en tradition av att angripa problem lite väl teoretiskt och med en akademisk enögdhet som ibland försvårar. I valet var privatekonomin en viktig fråga. För många av dem som röstade på Tidöpartierna var den avgörande. Regeringen har alltså inte råd att föra en miljöpolitik som gör människor fattigare.
Samtidigt visar en studie från Stockholm Environment Institute att drygt 40 procent av svenskarna förlorar på en omställning till ett koldioxidfritt samhälle. Många av dessa bor i glesbygd och är beroende av bil. Även begränsad ekonomi pekas ut som avgörande. Det är därför bekymrande att Pehrson sätter ribban för de familjer partiet vill nå med att de ”förstår att elbilens tid är nu”.
Nu är förvisso L redan små utanför städerna. Det innebär att väljarna inte kan straffa L genom att rösta på ett annat parti. Det blir istället M som får ta smällen när väljarna går till SD eller soffan. Det är inte alls bra.
Det gör i grunden inget att SD och L är olika och skulle kunna vara varandras motvikter. Olikheter vitaliserar. Tyvärr har Liberalerna sällan visat sig så värst framgångsrika när det gäller att hantera olikheter och debatt. Ingen intern fråga är för stor, för liten eller för känslig för att tas på debattsidorna, och vi minns fortfarande de egnas dolkstöt i ryggen på Nyamko Sabuni. Politik behöver vara legitim för människorna, och regeringspartier måste samarbeta. Det vore olyckligt om L tvingade resten av Tidöpartierna att välja mellan L och väljarna.