Ledare: Svensk individualism är en svaghet

Oviljan att vittna om övergrepp och andra brott ses som ett allt större samhällsproblem. Orsakerna till att människor inte vill vittna är flera. I en nyligen utgiven antologi av Försvarshögskolan beskriver terrorforskaren och analytikern Hans Brun hur kriminella gäng och nätverk påverkar invånarna och det lokala näringslivet dels genom våld eller hot och dels med olika sociala kontrollmekanismer. Korta straff eller inga straff alls är sannolikt också ett problem eftersom förövare som snabbt kommer ut enkelt kan hämnas på dem som vittnat. Att polisen inte klarar av att skydda landets medborgare är inte längre någon hemlighet.

Men till det kommer ytterligare en aspekt. Sverige är individualismens förlovade land. I Sverige ska människor ägna sitt liv åt självförverkligande. Åt sig själva helt enkelt. Problem i samhället ska lösas av staten och helst på ett sätt som inte stör möjligheten till självförverkligandet. Individen står i centrum. Det som gäller är - jag här och nu. Samhällets väl eller gemensamma intressen förväntas helt enkelt sköta sig självt. Uppfattningen att staten i ett land, med så höga skatter som i Sverige, faktiskt gör sitt och löser problem som man lovat att lösa, är långt ifrån orimlig. Men det gör inte samhället starkare eller mer motståndskraftigt.

I små militära enheter på, låt säga åtta till tio personer, tränas alla till att i första hand se till gruppens bästa. I praktiken betyder det att alla i enheten är skyddade av sju till nio soldater i skarpt läge. Beteendet är strikt rationellt och helt i strid med den känslomässiga impulsen som snarare manar till att fly eller själv sätta sig i säkerhet. Men om var och en instinktivt i första hand tänker på sig själv är sannolikt enheten utraderad vid första eldväxlingen. Enkelt uttryckt är enhetens överlevnadsmöjligheter beroende av hur individerna förhåller sig till gruppen och gruppens målsättning. 

Principen går i viss mån att överföra på Sverige. I världens kanske mest individualiserade land kan det mycket väl innebära en konflikt med det egna självförverkligandet att vittna, eftersom självförverkligandet kan anses vara målsättningen snarare än gemenskapen eller gemenskapens intressen. Att vittna kan uppfattas som att lägga sig i andras angelägenheter eller statens uppdrag. Det säger också något om Sveriges förmåga till att mobilisera ett stabilt motstånd mot starka och lojala gemenskaper som systematiskt och målmedvetet skadar Sverige.