Aleksander Gabelic: Det blågula tennisundret som försvann…

Vi är många som sörjer att svensk tennis inte längre är med i världstoppen.

Nationalhjälte. Björn Borg, med födelsedag 6 juni, gratuleras av kungen efter segern över John McEnroe i Stockholm Open 1980.

Nationalhjälte. Björn Borg, med födelsedag 6 juni, gratuleras av kungen efter segern över John McEnroe i Stockholm Open 1980.

Foto: FLT-PICA

Gästkrönika2017-06-05 06:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Annat var det förr. Överklassporten tennis blev genom Björn Borg en folksport som fick kommunpolitiker att bygga tennisbanor och hallar. Statsminister Olof Palme spelade regelbundet tennis med bland andra Harry Schein. Tennisen blev med alla framgångar en beståndsdel i folkhemmet som förändrade bilden av Sverige och själva sporten.

I Sverige var det möjligt för en arbetargrabb att bli världsstjärna i rikemanssporten tennis.

Björn Borg fyller år den sjätte juni, Sveriges nationaldag. Tveklöst gjorde Björn Borg Sverige känt i världen. Vi har anledning i nationaldagsfirandet känna stolthet över vårt fantastiska land och vad vi uppnått och står för. Idrottsframgångar förenar oss men de kommer inte av sig självt. Om vi ska förstå det svenska tennisundret som följdes efter Borg av Wilander och Edberg med flera, så måste vi förstå det som faktiskt gjorde det möjligt och varför vi inte längre är med i toppen.

Kanske kan en reflektion kring det öppna för tankar som inte primärt handlar om tennis, utan Sverige i stort och vårt förhållande till omvärlden.

Ett fungerande och inkluderande samhälle är grunden för utveckling. I det Sverige som var fanns det i det lokala samhället vitalitet och föreningsengagemang. Idrottsrörelsen och andra organisationer levde då som nu på ideella krafter. Skillnaden är kanske trots allt att fler vuxna fanns med som även såg till att idrottsanläggningarna fungerade.

Idag har många idrottsföreningar anställda som gör vad de ska och ofta inte mer än så. Det där extra som handlade om att ge barn uppmuntran, inte bara sina egna, saknas idag eller är i alla fall en bristvara. Självfallet gör många fina insatser men professionaliseringen har delvis tagit död på engagemanget särskilt i individuella idrotter som tennis men även bordtennis, i vilken vi även förr var en världsnation.

Nostalgi hjälper aldrig framtiden. Vi blev bortskämda med tennisframgångar och tog dem för givna. Samtidigt förändrades omvärlden. Andra länder upptäckte tenniskunnandet och annat, tog lärdom av Sverige och gick förbi oss. Idag så brottas tennisförbundet i skuggan av andra idrotter med sämre ekonomi och att färre ungdomar väljer spela tennis.

Nu är det Zlatan Ibrahimovic som gäller, inte Björn Borg. Zlatan har sagt att om han inte varit fotbollsstjärna så hade han gärna varit tennisstjärna. Det senare tror jag att han inte lyckats med i Sverige av idag trots sin ofattbara vilja som tagit honom från Rosengård till att bli den mest kända svensken i världen.

Vi ska vara stolta över Zlatan för han är det moderna Sverige. Svensk tennis har fastnat i det förflutna trots vällovliga upplivningsförsök. Samtidigt hyllar vi tidigare spelare som nu är coacher åt framgångsrika internationella tennisspelare. Det är positivt men ändå inte rätt fokus. Svensk juniortennis behöver mycket mer sammanhängande stöd från klubbnivå till förbund.

Tennis är både grymt och vackert. Det krävs en ständig närvaro. Man kan inte leva på gårdagens slag. Nationaldag och Björn Borgs födelsedag binder samman perspektivet om behovet att reformera och modernisera svensk tennis utifrån vår historia och traditioner, om vi vill vara med i den globala toppen. Det är samtidigt aktuellt för fler områden i det svenska samhället.