Det är overkligt ute, varmt som en sommar. Allt är stilla i Vasaparken, träden i tung väntan på sömnen, vinterns stora vila. Det är brittsommar kallad efter heliga Birgittas dag den 7:e oktober. Hon gav sig hän i sin övertygelse och vallfärdade till Rom och blev helgonförklarad. När jag läste litteratur ingick delar av hennes uppenbarelser i kursen, passionerad dikt kring vardagen i köket med småbarn och brödbak. Slags kvinnors realism. Det krävs mod att följa sin övertygelse, att gå mot strömmar och stå upp för sig själv.
Jag är på väg till bokmässan. Det är med tvivel jag reser till Göteborg som nu är en skådeplats för den växande extremhögern. Nya Tider ställer ut i samma mässhall. Deras tankegods är nazistisk om än i halvt dold språkdräkt med sitt smarta trixande med ord. Men den läcker illaluktande gegga.
I Tyskland verkar skammen efter Förintelsen vittra då ett främlingsfientligt parti vuxit och nu tar plats i parlamentet.
Jag vacklar. Å ena sidan, ska nazister stoppa mig från att träffa mina läsare? Ska de förstöra festen för alla de som bär litteraturen ute i landet; bibliotekarierna? Å andra sidan. Jag sympatiserar med alla som bojkottar Mässan och jag vet inte om jag har gjort rätt.
Yttrandefriheten ger inte utrymme åt de som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp – det är den inte till för. Friheten uppstår i det begränsade, endast när slaveri är förbjudet är människan fri. Nu har det skapats flera alternativa scener för litteratur och samtal utanför mässan vilket i sig är en seger för motståndet.
Och äntligen verkar polisen i Göteborg utreda brott av NMR:s olagliga demonstration under förra veckan och ska vara uppmärksamma på den som är planerad på lördag.
Just den dag då judarna firar Yom Kippur. Min pappas mormor och morfar flydde pogromer och antisemitism, först från Ukraina och senare från Frankfurt am Main och kom till Göteborg vid förra sekelskiftet. Min lilla farmor orkade inte tänka på att vara judisk. Hennes mostrar, morbröder, fastrar och farbröder med barn och barnbarn gick alla under i nazisternas dödsläger.
Det var förnedrande att vara jude. Hennes syster Irma, hade sagor i sig, långa vinglande fantastiska sagor från Centraleuropa. Hon kunde dem utantill och till skillnad från farmor orkade hon också berätta om de fasor våra släktingar stod inför i sina alldeles för korta liv. Hon visade svartvita bilder på dem i sin vardag, en kusin var balettdansös, en morbror rektor och andra familjemedlemmar konstnärer, musiker och läkare.
De är dem jag tänker på och undrar hur de skulle vilja att jag gjorde inför den växande vitmakt rörelsen som också inbegriper SD.
Bojkotten har också gett den där vedervärdiga tidskriften enorm publicitet. Varför kan inte Maria Källsson som är chef för mässan köra ut dem?
Att förneka Förintelsen och attackera i stora sjok med generella lögnaktiga påståenden människor som de anser vara underlägsna dem är ju ett brott enligt lag om mänskliga rättigheter. Vår rättsstat sviker oss här, rasbiologi och hot om våld och förföljelse av grupper är olagligt. Det finns stöd i internationell rätt och måste undersökas. Glömska är farlig, att inte skämmas också.
Vi är alla den andre för någon, jag är den andre. Dessa vita män som har så vek identitet att de måste höja sig över andra i sjuka fantasier om överlägsenhet i ras. Att vilja strypa utrymme och stänga ute andra är också att stänga in sig själv.
De utgör egentligen sorgliga figurer av manlighet som måste använda våld och makt för att finnas och drömmer om etnisk rensning. De påminner om den där gamla chipsreklamen där några MC-killar står ensamma en fredagskväll och ringer nörden som är omringad av massa tjejer och frågar ”Var är brudarna”.