Regeringsformen inleds med att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Alltså är det grundlagsfäst att riksdagen är folkets främsta företrädare. Är därefter folkstyret i vårt land fulländat? Tyvärr, kan detta idag ifrågasättas. Delvis orsakat av hur vårt parti- och valsystem i praktiken fungerar.
Valsystemet i Sverige är proportionellt. Partierna får representanter i den valda församlingen i proportion till hur många röster de får. Så långt är demokratin, folkstyret, enligt lagens intentioner tillgodosedda. Men en utvecklad toppstyrning inom, i princip, samtliga de svenska riksdagspartierna förfelar sedan detta syfte. Dagens partikultur bygger på att medvetet centrera, och cementera, den faktiskt utövade politiska makten till partiernas absoluta toppskikt, partledningarna, bestående av ett fåtal personer.
Notera, inte främst partistyrelserna utan just partiledningarna bär den politiska makten. Partiledarna väljer ut förtrogna kollegor bland både folkvalda politiker och inte folkvalda politiska tjänstemän. Folkstyret har ingen möjlighet att välja bland den senare kategorin. Efter nu 12 års erfarenhet som riksdagsledamot är det min uppfattning att de icke folkvalda tjänstemännen har en alltför stark påverkansmöjlighet på den förda politiken.
Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) har partimedlemstalen generellt utvecklats mycket negativt under senare decennier. I mitt parti, Moderaterna, kom i valet 2014 endast cirka 1 procent av röstunderlaget till riksdagsvalet från partimedlemmar. Alltså kom 99 procent av folkets val av M-riksdagsledamöter från icke partianslutna. Kan då folkstyret verkligen påverka arbetet i den moderata riksdagsgruppen? Ytterst tveksamt, menar jag, och pekar ut tre problem:
1) Partiets valsedlar fastställs av en liten elit av redan få medlemmar. Teoretiskt kan man kryssa för en kandidat men inte stryka bort någon. För de större partierna är det dock nästan omöjligt att bli ”inkryssad” av väljarna.
2) Ekonomin för politisk makt är inte medlemsavgifter eller enskilda bidrag utan är en statligt reglerad resurs avsedd som stöd till varje riksdagsmandat. Enligt RUT förvaltas dock denna administrativa resurs bland alla riksdagspartier av deras partikanslier och förfogas inte över av de enskilda ledamöterna. Den sammanlagda summan för 349 riksdagsledamöter är idag en miljard kronor (!) per mandatperiod. Väljer en enskild riksdagsledamot att stå på sina väljares sida i en eventuell konflikt med partiledningen så lär det inte tilldelas några resurser från partiledningarna, som i sin tur styr partikanslierna (eller om det nu till och med är tvärtom!).
3) Med nuvarande valsystem kommer bristen på praktisk demokrati inte att brytas. Partieliterna är knappast motiverade att släppa ifrån sig tillskansad ekonomi och makt från riksdagsledamöterna. Så beskyddare av demokratins kärna, folkstyrets bevakare, måste komma utanför toppolitikernas sfär om någon ändring ska kunna ske.
Jag anser ändringar på dessa tre punkter är avgörande för politikens legitimitet i framtiden. För att på sikt värna förtroendet för folkstyret i det svenska folkets ögon. Detta är därför av större politisk och demokratisk betydelse än själva valresultatet i sig den 9 september i år.