Ledare: John Weinerhall: Omvärdera narkotikapolitiken

Debatten tenderar att bli hätsk mellan de som förespråkar en strikt nolltolerans mot narkotika och de som vill se fler politiska lösningar. Det hjälper ingen att med högt tonläge försöka överrösta varandra. I stället behöver ansvariga politiker bestämma sig för om narkotikapolitikens grund ska vila på sunt förnuft och evidens eller känsloargument och pekpinnar.

Ett oväntat men välkommet besked kom för några veckor sedan under det konservativa norska regeringspartiet Høyres landsmöte. De tog beslutet att man ska driva på för en avkriminalisering av bruk och innehav av droger. Detta är mycket positivt och kan förhoppningsvis bidra till att även svenska politiker vågar ifrågasätta den dogmatiska narkotikapolitik som varit rådande i Sverige i decennier.

Erfarenhet från andra europeiska länder visar att det finns mycket att vinna på att sluta stigmatisera användning av droger. Portugal, som också används som förebild nu i Norge, lyckades drastiskt minska dödligheten kopplat till missbruk efter att man avkriminaliserade det 2001. I Sverige är dödssiffran 16,7 per en miljon invånare till följd av drogbruk. I Portugal är motsvarande siffra endast tre och i Europeiska unionen är genomsnittet 17,2. Vi kan konstatera att svensk narkotikapolitik helt enkelt inte fungerar.

Trots att lärdomar kan göras från andra europeiska länder som lyckats humanisera narkotikapolitiken genom avkriminalisering är det ett fortsatt rött skynke för svenska politiker. De moraliska påbud och förmaningar som länge varit den enda vägen i svensk narkotikapolitik stjälper, snarare än hjälper, människor idag. Hur kommer det sig då att den får fortsätta?

Svaret på frågan är nog dessvärre något som är symptomatiskt för Sveriges politiska klimat. Om något är dåligt och skadligt – förbjud det och ta kraftigt avstånd från det. Problemet är att förbuden i sig ofta gör mer skada än nytta. Ett exempel på det är hur dagens system göder de kriminella gängen.

För första gången sedan 1990-talet har antalet mord de senaste två åren ökat och bilbränder är ett allt vanligare inslag i våra bostadsområden. Morden är inte sällan gänguppgörelser om försäljningsområden för droger och bilbränder iscensätts för att ta polisens fokus från drogförsäljningen. Genom att avkriminalisera narkotika skulle vi slå undan benen på gängen som tappar sin primära inkomstkälla. Det är inte cannabisrökare man är rädd att stöta på när man går hem genom Ryd på kvällen, utan att man blir ett offer för gängens hänsynslösa våld.

Inte sällan får man också höra i debatten att lättare droger skulle vara en inkörsport till tyngre droger. För det påståendet finns ingen evidens och inte otänkbart är det i stället just kriminaliseringen och stigmat som är inkörsporten. Ett annat stort problem är att personer som vill ha hjälp med att sluta missbruka inte vågar söka vård på grund av den stigmatisering som finns givet den hårda narkotikapolitik Sverige har. Vem i ärlighetens namn skulle söka vård om du samtidigt vet att det finns ett underliggande hot om att ställas inför rätta?

Det är dags för politikerna att ta bort skygglapparna och inse att framtidens narkotikapolitik borde präglas av fakta och sunt förnuft – inte moraliska pekpinnar och magkänsla. Omtanken av andra människor måste gå före en nitisk batongpolitik. Därför hoppas jag att svenska politiker lär av konservativa Høyre och slaktar den heliga ko narkotikapolitiken alldeles för länge varit.