Efter att nyligen ha sett dokumentären ”Eat That Question: Frank Zappa in His Own Words” (2016) blev jag åter påmind om den amerikanske musikern Frank Zappas geni, en verkligt kreativ tänkare och konstnär. I USA blev han alltjämt en talesperson för rätten till det fria ordet i en tid då kristna konservativa försökte censurera kulturen – medan han i Europa har blivit ihågkommen som en musikalisk innovatör.
Något som återkommer i dokumentären är Zappas debatter mot konservativa debattörer och organisationer som försöker stoppa eller censurera hans och alla andra musikers möjligheter att uttrycka sig så som de behagar i sina musikaliska alster. Frank Zappas musik ansågs, och kan i viss mån fortfarande anses, som obscen – då hans musik ofta innehåller svordomar, sexuellt explicita ord och kontroversiella samtidsbetraktelser.
Zappa tar alltid ett tydligt ställningstagande mot all form av censur, det är uppenbart att han anser att den fria tanken och möjligheten att uttrycka den är bland det viktigaste rättigheterna man kan ha i ett samhälle – och att alla former av förtryckande av denna rättighet är steg mot fascistoida samhällen.
När man ser alla intervjuer med amerikanska moralister är det svårt att inte dra paralleller till dagens vänsteretablissemang. Argumenten för censur från konservativt håll i USA på 70- och 80-talet handlar framförallt om statens roll och plikt att skydda medborgarna från obehagliga och omoraliska uttryck – argumenten skulle lika gärna kunnat ha blivit sagda idag av den politiskt korrekta identitetsvänstern, med en intersektionell twist på problematiken.
Om dagens identitetsfeminism är en arvtagare till protestantisk puritanism låter jag vara osagd – men likheterna är slående.
Sitt motstånd mot kristen moralistcensur till trots var Frank Zappa en ganska konservativ person. Han identifierade sig själv som ”socially liberal and fiscally conservative”, något som idag skulle kunna identifieras som en libertariansk ståndpunkt. Han var också en stark motståndare mot all form av kollektivism, om det så var kommunism, fascism, eller allmän fårmentalitet. Frank Zappa var en konträr figur – något man som fri tänkare förmodligen alltid måste vara.
Frank Zappa såg sig själv som musiker först och främst, och han ville utforska vart musiken kunde ta vägen om man lät den. Så här säger han om varför han inte vill framföra sin musik framför eller i samband med någon ideologi:
“I don’t do it for political leaders, I don’t do it for unions, I don’t do it for organizations, I do it for music. We’ve been offered three or four times to play for the big communist party picnic in France, which is the big social event that they have every summer, and they offer a lot of money. I don’t want to work for communists. Fuck the communists. I don’t like those people. I do my music for people who like music.”
En mycket sympatisk inställning som faller väl in i en frihetlig samhällsordning. Om tanken ska vara fri måste den frigöras från politiska ideologier, stater, stora företag, eller andra som har ett intresse av hur och vad man ska tänka och göra – och om fler kunde utöva sina professioner utan att blanda in politik skulle världen vara en bättre plats.