Nyligen har alla svenska hushåll fått broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” hemskickad i brevlådan. Naturligtvis hoppas vi alla att det aldrig kommer att ske. Men sanningen är att ingen av oss kan vara säker, omvärlden har blivit betydligt mer osäker på senare år. Vi kan inte heller gardera oss mot stora naturkatastrofer eller andra kriser som kan lamslå viktiga samhällsfunktioner som transporter, IT-system och elförsörjning.
Vi lever på många sätt i ett fantastiskt samhälle med dygnet-runt-öppna butiker, hemlevererade pizzor och nybakade croissanter på macken. De flesta av oss behöver egentligen inte fundera på hur vi ska få mat för dagen. Men vad skulle hända om hyllorna i affären plötsligt stod tomma? Vad har vi för beredskap i ett sådant läge?
Som riksdagsledamot med ansvar för jordbruksfrågorna inom mitt parti har jag fått inblick i hur illa Sverige är rustat när det gäller vår försörjningsberedskap. Varannan tugga vi äter är inte från Sverige, hälften av den mat vi äter idag är importerad. Den mat som produceras inom vårt lands gränser är i sin tur beroende av att vi kan importera sådant som drivmedel, gödning, foder och andra insatsvaror.
En expert på Livsmedelsverket förklarade för en tid sedan att Sveriges försörjningsgrad ”är lika med noll” i händelse att handeln med omvärlden skulle skäras av.
I Sverige har vi alltför länge haft ett just-in-time-tänkande. Inga lager, inga backupsystem, men om tågen och lastbilarna slutar rulla så slutar också maten att dyka upp i butikerna. Redan första dygnet kommer mjölken ta slut. Efter tre dagar är de flesta livsmedelshyllor urplockade.
Det visar hur oerhört sårbart vårt land är vid en kris. Om vi sneglar på grannlandet Finland så ser det helt annorlunda ut. Där har de en självförsörjningsberedskap runt 85 procent, de klarar att försörja landet i 12 månader. I Sverige klarar vi försörjning i bara sju dagar. Frågan är varför det är en prioriterad fråga i Finland men inte i vårt land?
För ett tag sedan mötte jag en äldre dam som berättade att hon var från Finland och var krigsbarn som kom till Småland under krigen i Finland. Hon berättade att när kriget tog slut fick hon återvända till ett svårt krigshärjat Finland med svält och umbärande. Där har vi skillnaden, hon kan fortfarande berätta historien hon upplevt. I Sverige har vi tack och lov levt i fred i över tvåhundra år, men priset är en historielöshet som är farlig. Det är hög tid för politiken att prioritera en ökad självförsörjningsberedskap.
Riksdagen har antagit målen för en livsmedelsstrategi. Ett av målen är att öka självförsörjningen av livsmedel. Det är bra men det räcker inte bara med ett mål när utvecklingen i vissa delar av jordbruket pekar åt ett helt annat håll.
Under senare år så har cirka fem mjölkföretag slutat i veckan, därför att lönsamheten har varit för dålig. Det duger inte bara med fina ord, nu måste förslag till som gör skillnad för jordbruket. Regelbördan som är enorm måste minska och vi måste på allvar visa på åtgärder för att stärka konkurrenskraften för det svenska jordbruket.
Om Sverige ska klara av kriser i framtiden så behövs en livskraftig landsbygd och jordbrukare som har framtidstro.