Efter många år med en näst intill överhettad byggkonjunktur verkar vi nu istället ha fått ett tvärstopp. Att marknaden förändras så radikalt väcker en del frågor och den kanske viktigaste av dem är vilka som ska betala för de bostäder vi producerar framöver.
Antingen är det hushållen, via bankerna, eller så är det stat/kommun. I Sverige använde vi under stora delar av 1900-talet varianten där staten stod för bostadsfinansieringen. Detta slutade med den totala kraschen på 90-talet och hade då dessutom inneburit utglesning av våra städer och att enorma mängder skattemedel gick åt till att låta stora grupper få betalt för att bo.
Efter 90-talskrisen har vi istället lagt om kursen till att bostäderna finansieras av hushållen. Att hushållen då behöver låna pengar ter sig ganska naturligt.
Vad som har hänt sen 90-talet är också att städerna återbefolkats, värdestegringen av hushållens bostäder har varit enorm och hushållens lån har ökat i samma takt. Vi har alltså haft en betydligt bättre fungerande bostadsmarknad samtidigt som våra städer har haft en bättre tillväxt.
Under de senaste 10-15 åren har jag hört mer än en person som gjort historiska utblickar och påtalat risken med för högt belånade hushåll baserat på att räntan så sent som på 90-talet var skyhög och att dagens låntagare med lika höga räntor skulle få gå från hus och hem.
Det är förstås sant men man måste då ställa sig frågan hur trolig en sådan ränta är igen. Inte alls trolig är det enkla svaret eftersom att det har skett en total omläggning av penningpolitiken i större delen av världen sedan dess. Om vi idag skulle hamna på sådana räntenivåer igen så har vi problem som vida överstiger hushållens eventuella problem med bolånen.
Vad dessa historiker samtidigt ofta glömmer bort är att vi så sent som på slutet 90-talet rev mängder av bostäder. Bostäderna revs inte bara utan man kunde dessutom få statligt stöd för att riva dem.
Ska man vara lite elak så kan man säga att bostäderna först byggdes med statligt stöd, för att efterfrågan på dem var för låg och sedan revs de med statligt stöd för att marknaden hade rätt redan från början. Hur stor är då sannolikheten att något liknande uppstår igen? Ja, den är betydligt större än vad den är för 90-talets räntenivåer.
När det gäller det grundläggande sambandet på behov av bostäder i relation till faktisk efterfrågan på bostäder är det nämligen i stort sett oförändrad över tid.
En stor risk när byggtakten sjunker är dock att vi får se politiska beslut som återupprepar de fel man redan prövat historiskt. Stora mängder skattemedel riskerar att användas till att dopa bostadsproduktion på orter och i lägen där marknaden inte är tillräckligt intresserad.
Vad vi istället behöver är att lokalisera vad de grupper som har råd att efterfråga nyproduktion faktiskt vill ha och vill betala för. Det viktiga framöver blir alltså att säkerställa att någon vill betala för den nyproduktion vi har, inte att i alla lägen maximera hur många bostäder vi producerar. Om ingen vill betala för dem med mindre än att de är subventionerade kommer vi snart få se historien återupprepa sig.
Och det är inte räntenivåerna från 90-talet vi får se igen.